krakvinkel

Argument 14 hänvisar till argument 13:s beskrivning av promenader litegrann. För dem som inte har läst argument 13 kommer därför det här bli en kortfattad beskrivning. För er som har läst argument 13 blir det här en upprepning, dock kortfattad. I Sverige har vi det rent på gator och torg, i stadsmiljö och på landet. Eftersom vi har det rent och fint är det många av oss som är ute och promenerar. Det är pensionärerna som går i sakta mak. Det är familjerna med små springande barn. Det är djurvännerna som rastar sina hundar. Det är motionärerna. Det är alla. På vår, sommar och hösten är det vackert att vara ute. På vintern är det annorlunda.
På vintern ligger det snö på marken. Vit och ren, nästan. På vintern är det näsintill bara hundägarna som är ute på promenader.
Vad händer med hundar som är ute? De pinkar.
Vad händer med andra djur när de är ute? De känner också ett behov av att pinka.
Jag fattar att djur har nödvändiga saker att uträtta, problemet på vintern, med snö är att det syns. Det är egentligen inte länge snön är vit. Efter en vecka kan man inte längre urskilja om snön är vit med gula fläckar eller gul med vita fläckar.
Därför borde snö förvbjudas: Man ser var alla djur har gjort sina behov, vilket man inte behöver reflektera över under det övriga året.

Vi har ganska rena gator och parker i Sverige. Vi har bra sophantering och de flesta av oss slänger skräpet i närmsta papperskorg. Jag älskar att promenera när solen försiktigt värmer mitt ansikte i en mjuk smekning. Jag älskar också promenader spenderade under ett paraply med ett friskt smattrande ljud omkring mig. När jag promenerar ser jag att gatorna är rena, naturen är frisk och härlig och jag kan njuta av att betrakta människor som är på joggingtur, går ut med hunden eller sitter på parkbänkar.
Så fungerar det inte när jag promenerar på vintern. På vintern finns inga människor att betrakta. Det beror på snön, för i snö är det jobbigt att promenera. När jag promenerar nu finns det inga människor att betrakta. De fåtal som är ute är på joggingtur. Men det är inte de vanliga joggarna, det är hundmänniskorna som kutar för att på så kort tid som möjligt rasta hunden för att kunna komma in i värmen igen. Mina promenadstigar är öde.
Därför borde snö förbjudas: vägarna blir ensliga.

Jag gick med en vän på stadens snötäckta gator en morgon för att köpa frukost. Vi konverserade om allt möjligt och hade det mysigt...förutom en liten detalj som störde vår morgonpromenad.
Det hade under gårdagen och natten kommit om än mer snö och plogbilarna var i farten. Men det var inte det som störde oss. Det som störde var att det hade blivit kallt och det var ganska mycket snö trots att plogarna var i ständig rörelse. Efter plogbilarna lämnades överbliven snö. När det är kallt kan snön bli som skikt, hårda plattor som ligger på varandra. När man kliver på de här snöplattorna glider de på varandra och lager efter lager glider undan, skiva efter skiva och alla åt olika håll. Skorna som står på plattorna glider även dom åt olika håll, och jag tappar ständigt balansen. Det är ett helt motionspass att gå en kort promenad och med livet som insats väljer jag nog att helst stanna inne sådana här dagar.
Därför borde snö förbjudas: Skikten som bildas i lager gör att jag surfar fram på mina promenader med livet som insats.

Jag måste erkänna. Jag tycker om snö på julafton. Men bara på julafton och ingen annan dag på året! Det är endast för att jag för det mesta sitter inomhus på julafton och dricker glögg och har det mysigt medan snön ligger därute och bestämmer sig för att kyla ner alla som vågar sig ut. I år kom snön, innan jul. Jag hade i år bestämt mig för att inte julpynta, på grund av tidsbrist och energi. Men när snön kom fick det mig i en barnslig julstämning som gjorde att jag kände ett stort behov, mot mitt sunda förnuft, av att julpynta. Detta gjorde att jag var tvungen att gå upp på vinden och leta mig svettig efter lite tomtar att sätta upp i lägenheten.
Därför borde snö förbjudas: Den gör att jag måste spendera timmar upp på den kalla vinden, där jag mot all förmodan blir svettig och utan tomtar eftersom de ligger längst ner i lådan längst bor, dit jag inte når.

Jag är miljömedveten. Jag är en aktiv människa som vill verka för en hållbar utveckling och en grönare framtid. (Redan här förstör den vita snön för mig och framtiden). Jag har skrivit uppsatser och predikat för hur man kan bli mer miljömedveten. Men även jag har brister, jag är ingen supermänniska. Jag är en vanligt 22årig tjej som värnar om miljön men som ibland är lite lat och struntar i framtiden.
Ibland har man inga fickor på kläderna och har inte någon plats i väskan. Så går man på stan och köper någonting inplastat, en godis, en smörgås, ett tuggummipaket. Jag öppnar förpackningen. Jag äter innehållet. Vad ska jag göra av skräpet?! JAg har inga fickor och inget utrymme i väskan.
Vanligtvis brukar jag diskret kunna kasta ett litet skräp som kameleontlikt gömmer sig på marken bland alla färger. Det här går inte på vintern. På vintern när det är snö syns skräpet. Detta resulterar i att jag krampaktigt måste gå och hålla i mitt lilla skräp under en längre tid eftersom jag alltid när jag ska kasta någonting inte lyckas hitta en papperskorg.
Därför borde snö förbjudas: skräpet skräpar verkligen ner vilket syns alltför väl när det är snö ute.

När jag var på julbord i helgen så hände det mycket. Inte nog med att jag hade så roligt i bussen tillsammans med min dejt att resterande människor avundsjukt vände sina blickar mot oss och säkert funderade på vad de gjorde med sina liv och varför de hade valt sina fruar som de inte längre har så kul med. Hur som helst. Sport är någonting som förvånadsvärt många människor tycker om att referera till eller diskutera. Sporten försvinner inte oavsett vilken årstid det är. Däremot är det så att när snön lägger sig på marken och förvandlar höst till vinter händer det något, sportpratet förändras. Övriga året låter de flesta människor mig vara. Om jag säger att jag inte är intresserad av sport så är jag inte. De låter det stanna där. Men när vintern kommer, kommer oxå nya sporter på tal...
Skidåkning....

-Åker du skidor?
-Nej.
-Slalom??
-Nej..
-Längd!?
-Nej!.
-Nähä, nej men då borde du börja med det....

- Det är säkert en trevlig sport. Det finns säkert många fördelar med det. Men jag tänker inte sätta mig på en buss med ett par skidor och svinga runt dem i skallen på både pensionärer och andra resinärer. Jag tänker inte köpa mig ett par skidor för att kunna åka ut en gång per år. Jag tänker inte ramla och bryta nacken. Det hade säkert varit roligt men nej tack. Dessutom har jag inte tid.

-Nähä, jaha...men om du tänker på hur mycket tid du lägger ner på tv tittande varje vecka kan du säkert prioritera om och få ut minst en timme som du kan lägga på att åka skidor istället?! (här tror dom att dom har ett oslagbart argument)
- Men jag kollar inte på tv...(mitt argument är bättre)

Poängen med historier är att folk blir något tjatigare om sportverksamheten när snön har kommit...
Därför borde snö förbjudas: Sportpratet blir tjatigt.

Vinternattens köld är hård
Stjärnor gnisstra och glimma...
Jag var på julfest i lördags som innebar en bussresa tur och retur med de firmamänniskor jag åkte med. Idag använder jag inte mig själv för att illustrera detta exempel om varöfr snö borde förbjudas. Dock har även jag varit utsatt för detta typ av spratt som snön gjorde mot en man som var med i lördags. Jag tänker inte gå in på detaljer eller ens redogöra övergripande om julbordet som vi åt av eller de människor som jag pratade med, hur trevligt det än var. Utan det jag tar upp idag hände på vägen hem, på bussresan som pågick under senare delen av kvällen som började bli natt. En man i 30-års åldern med skostorlek 44 och som gillar att åka skidor eller kajak till jobbet klev av bussen utanför sitt hem. Här kunde han ha valt att gå längst den plogade vägen upp till dörren, men han valde att gena. Det som hände kunde jag bevittna genom de svagt igendimmade fönsterrutorna. Eftersom han bor där han klev av bör han känna sin gård och marken runt om väl. Mannen tar ett första kliv mot den orörda snön. Vad händer? Han sjunker ner mer än han har beräknat och får snö upp till knäna. Han fortsätter gena och får snö över byxbenen. Det kunde ha slutat värre, eftersom snön gömmer de farliga hålen och de farliga diket utanför mannens gård. I vintertid med snö på marken kan man nästintill drunkna om man har otur och kliver ut på orörd snös teritorium.
Därför borde snö förbjudas: Snön begränsar ens vägmöjligheter eftersom den döljer farliga hål och diken.

Jag äger ingen bil. Det har jag valt alldeles själv så därför kommer en del av er tänka "skyll dig själv".
Hursomhelst så har jag under våren, sommaren och hsten cyklat i stort sett hela tiden när jag ska någonstans. Det har gått bra. Jag har inte fått punktering tre gånger som jag fick under min första termin i den här staden. Nu när det är vinter är det annat. Jag cyklade härom kvällen för första gången i snö. Det gjortde jag inte för att jag ville, men hur jag än letade efter kala fläckar att cykla på så fann jag ingen. Jag trodde först att jag skulle halka så jag tog det väldigt försiktigt. Det gick bra. Jag ökade farten något. Jag trodde att nu måste jag halka omkull men det gick bra. Jag ökade farten ytterligare, trodde jag skulle ramla men det gick bra. Jag ökade, och ökade, och ökade. Jag trodde jag skulle ramla, falla, flyga. Men jag klarade mig. Jag kom ända fram till målet jag hade utan att ha brytit några ben. När jag klev av hojen hade jag nästan börjat tänka att jag och vintern kanske skulle komma överens i år. Tänk så fel jag hade. Till min förskräckelse upptäckte jag att snön hade valt att åka genom mitt framdäck upp till mitt ben där den hade tänkt att bosätta sig. Hela mitt högra ben var täckt av vit snö i ett långt brett sträck som syntes mer mot mina svarta byxors bakgrund än reflexer som möts av lampor. Dessutom vet vi ju sen tidigare vad som händer med snö inomhus, dit jag skulle gå.
Därför borde snö förbjudas: Den leker vägsträck på mina byxor.

Vanligtvis brukar det inte finnas snö på gatorna, inte på vår sommar och höst i alla fall. Därför är det inte helt ovanligt att människor är lite av tidsoptiminster när den första snön har tagit över vägarnas gråa asfallt och förvandlat den till en hal körbana. Vi som kör bil beröknar körtiden mellan två städer på sommarkörning, det vill säga med torr asfallt, inte så långa bilköer (inte i dalarna, kan inte yttra mig om bilköers längd i andra städer eller landskap) vi baserar också tiden på att det inte händer något oväntat. Därför blir vi dalkullor och dalmasar, och säkerligen alla andra i övriga Sverige tidsoptimister eftersom snön drar ner trafiken till snigelhastighet.
Det är halt på vägarna, bilar kör av, alternativt kör långsamt.
Det är dålig sikt, bilar kör av, alternativt kör j-kligt långsamt.
Det händer något oväntat, bilar kör av, alternativt stannar.
Det här leder till att långa bilköer bildas och alla kommer försent.
Därför borde snö förbjudas: Alla blir tidsoptimister och kommer försent.

Snön är opålitlig. Härom dagen när det hade slutat snöa låg vintern på marken bestående av pudersnö. Människor spatserar längst de gnistrande gatorna på orörd mark och lämnar spår efter sig i den lätta snön. Jag är en av alla de alla de promenerande mäniskorna, och när jag upptäckte att snön var lättare än fjädrar tyckte jag för en sekund att vintern var rolig igen. Jag sparkade snön och lekte med de små flingorna när de virvlade längst med min vinterbeklädda kropp. Flingorna fastnade överallt, på jackan och på byxorna. Men det gjorde ingenting, tyckte jag då. När jag sedan kom hem och tog av mig jackan och gick in i lägenheten kunde jag inte längre se flingorna, men de fanns där. Blöta och kalla och de hade kämpat sig igenom mina inte nog tjocka kläder. Om man jämför snöpromenader med regnpromenader så vet man i alla fall att man blir blöt när man går i regn, det är mer direktkontakt där. Snön smyger sig på en från alla håll.
Därför borde snö förbjudas: Snö är lömskt.

Nu är vi inne på den tredje dagen med snö denna kalla vita vinter. Jag har sagt till nära och kära att jag varje dag så länge den vita mattan suger sig fast i marken med sina kalla klor kommer att skriva ett dagligt argument till varför snö borde förbjudas. Alla som läser detta får ta det med en nypa salt och med en gnutta humor då även jag kan tycka att det är roligt att leka i snöns så den yr. Senast igår gjorde jag till och med en snöängel.
Hur som helst, eftersom jag ligger efter och inte har skrivit de två första dagarna kommer här tre argument i ett och samma inlägg...

Argument 1. Jag strosade runt på Myrornas och letade efter allt och inget bland de begagnade fynden. När jag kom ut ur affären upptäckte jag att stora, flffiga och vackra snöflingor tätt ringlade sig ner mot marken. I ren förvåning började jag skratta åt synen och fick lite av en julkänsla som jag har saknat under många år. Medan jag gick mot bussen njöt jag av att få snöflingor överallt medan jag tittade uppåt i skyn. Jag var glad. När jag 30 minuter senare kliver av bussen upptäcker jag till min förskräckelse att de stora, vackra, fluffiga snöflingorna har börjat sina från himlens lager och istället blivit ersatta av skräckinjagande pyttesmå aggresiva snöprickar som hårt och brutalt anfaller mitt ansikte. I år njöt jag av vintern i mindre än 30 minuter.
Därför borde snö förbjudas: Den är aggresiv.

Argument 2: Igår tänkte jag sova länge för första gången på flera veckor. Jag tänkte unna mig sovmorgon. Jag var därför uppe något längre än vad jag brukar kvällen innan. Igår vaknade jag inte av väckarklockan. Jag vaknade inte heller av mig själv. Jag vaknade av ett hemskt brummande, ilande, tjutande oerhört högt ljud. Plogbilarna har vaknat till liv.
Därför borde snö förbjudas: Plogbilarna stör morgonhumöret.

Argument 3: Jag tycker om att promenera. Jag tycker om att promenera fort och mycket. JAg tycker om att njuta av den friska luft man möter när man går. När snön har laggt sig på backen kan man inte det. Jag upptäckte idag att promenader i hög fart inte längre går att utföra. Det är halt. Jag får gå fram som bambi på hal is utan någon som helst försäkran om att jag kommer hålla mig upprätt trots den fåniga gångstilen som gör att hela jag spänner mig och får ont även om jag inte har ramlat.
Därför borde snö förbjudas: Den vertikala gången kan lätt bli horisental

Skjortor i olika mönster, färger och kombinationer kommer flygande mot mig i en väldig fart. Åtsmittande och smickrande kläder staplar sig fram i samspel med vingliga höga klackar. Kavajer och dressar med ett självsäkert uttryck möter mig. Ett par gigantiska limegröna byxor har stannat för att betrakta staden. Märkeskläder, billiga kläder, blommiga tantkjolar, magtröjor (som jag för övrigt trodde var utdöda i samma stund spicegirls slutade vara populära), prickiga kläder, dystra kläder, kläder stora som säcka, kläder små som tandpetare. Alla vandrar mot eller förbi mig, om de inte har för tillfället har tagit en paus för ett ögonblick i sin något stressade marsch. Jag möter buller, avgaser, telefoner fastlimmade vid öronen, tusentals liv- då jag stratserar längst vår huvudstads kullerstensbelagda gator.
Jag roar mig tillsammans med en vän genom att göra visiter i några hundra affärer. Det resulterar inte i att varken min eller vännens plånbok har blivit magrare då vi efter flera timmars promenad upptäcker att vi inte har betraktat de så noggrant upplagda varorna som ska locka då vi faktiskt inte ännu har sett någonting eftersom vi har haft mycket att konversera om och därför mest för synens skull gått omkring i dessa butiker som sig bör när man är i huvudstaden.

Eftersom vi  i dagens värld är uppstressade har vi begränsat med tid, vilket leder till att man bör uppleva, vilket gör att vi bör åka in till centrum varje dag för att berika oss med äventyr. Det är så människor fungerar idag. "Man måste passa på när man är där man är, man måste njuta av varje sekund och får inte missa någonting av livet, för då kanske man ångrar någonting". Ursprungsideén med besöket i huvudstaden var dock inte att uppleva staden, det var att uppleva min vän och dennes liv och de människor som befinner sig omkring denne.

Jag brukar inte skriva om mig själv och vad jag gör med hänsyn till mig själv och andra. Men då människorna jag har mött på ett plan där de blir mer än kläder som springer omkring som yra uppskruvade höns på gatan finner jag det värt att göra ett undantag, att nämna dem då de ingick i min fyra-dagars-upplevelse.

Igårkväll åkte jag och min vän tunnelbarna för att än en gång möta metropolens kvällsatmosfär. Vi hamnade på en krog där vi mötte upp tre figurer i all sin prakt vid ett bord med alkohol redo att drickas. Det var Kavaljer A., Mister M. och unge Herr H. Dessa män har funnits med i min väns liv under en tid. Vi satte oss till bords, där vi samtalade något uppdelat, jag betraktar mer än vad jag talar. Vi drar oss mot utgången efter en stund för att hitta nya miljöer och möjligheter. Under färden börjar jag sakta men säkert intergreras med människorna.

Vi möter för mig nya miljöer. Vi diskuterar, resonerar, språkar. Jag får med alkoholens rus som rinner i männens ådror lyssna på deras livserfarenheter. Jag blir possitivt överraskad av dem. Inte för att de bor i denna stad- vilket kanske kan imponera på vissa människor. Inte heller för hur de är klädda eller ser ut. Utan för att de möter mig och tar emot mig med vilket jag upplever som öppna armar. Jag språkar mest med den utav dem som råkar bli min bordskavaljer, unge Herr. H.och han verkar vara uppriktigt intresserad av vad jag pratar om då jag svarar på hans frågor.

Utav de samtal som skrider fram imponeras jag av de tre männen. Vi har alla vad jag uppfattar det trevligt. Kavaljer A, gör mig förundrad. Han lägger hänsynsfullt sin uppmärksamhet på min vän, men jag ser ändå att han kan uppfatta omgiviningen omkring den spänning som ständigt bildas mellan dem. Han pratar och jag lyssnar. Han har talets gåva, vilket gör att säkerligen många människor fascineras av honom.  Jag har inte listat ut honom helt ännu, men han förundrar mig och det är jag glad över.
Jag fick desvärre inte något större tillfälle till att lära känna Mister M, dock kan jag säga utav det jag såg under denna spännande kväll som övergick till natt, att han är en mycket livskraftig person som antagligen är mycket behaglig att ha i sin omgivning. Jag tror att om man lär känna honom, glömmer man honom inte då han med sin livskraft kan göra livet mycket angenämt att leva. Han tror jag dessutom har humorn bosatt i sig som gör att han säkerligen kan locka fram många skratt.
Unge Herr H var intressant att prata med, jag har ännu inte heller lyckats komma fram till vem han är. Vi började kvällen med att säga att vi skulle glömma bort varandra efter att denna kväll var slut. Detta resulterade i många munhugg mot varandra och en del djupare diskussioner, även om dessa var på en ytligare nivå. Jag är inte van vid att någon vill lyssna på mig, eller vill att jag ska berätta mina åsikter vid ett första möte. Han frågade och jag svarade. Jag hoppas att mina munhugg inte var alltför hårda, men jag tror han förtjänade dem med tanke på hur vi inledde kvällens samtal. Jag tror att det egentligen tar lång tid att lära känna Herr. H., på djupet. Under kvällen kunde han dock föra en konversation och det tyckte jag var stimulerande.

Det finns mycket mer att skriva om dessa personer, men jag slutar här med försiktighet för att inte såra någon med alltför djupa analyser. Olika samtalsämnen stod i fokus kring det lilla bord som vi satt omkring. Jag uppfattar en del av dem då alla pratar med alla. Jag såg kreativa människor, sugna på livsglädje och lust till att hitta sina egna vägar i livet. Jag avslutar dagens blogg med att rikta ett stort tack till dem jag igår fick möjlighet att träffa, för att de verkligen förgyllde och berikade mitt liv med nya erfarenheter. Tack  

 Vi i Sverige bär med oss ett ganska humoristiskt arv. Vi är fixerade vid vädret. Är det varmt så är det för varmt. Är det kallt så är det för kallt. Det är ingen nyhet, de flesta vet om att det är så vi säger. För inte allt för länge sedan sade vi det rakt ut, det är för varmt! Nu för tiden har det flesta börjat komentera värmen och kylan på nya sätt, kanske för att ursäkta sig själva för att det tycker att det är för varmt eller för kallt, då det numera nästan anses ofint att uttrycka att det är för varmt. Nu för tiden säger vi något i stil med. "Det är ljummet idag, men man ska inte klaga. När det är varmt är det för varmt och när det är kallt är det för kallt." En ursäktande återkommande replik. Hur som helst är sommaren här nu och det är varmt. Varmt inne och varmt ute. Det är så varmt att inte ens frysen kan hålla kylan på plats. Och sommaren är den nya religionen.

Sommaren innebär ljusa nätter, ljusa dagar. Glass. Bad. Värme. Ibland i alla fall. Under hela året passerar vi årstiderna och längtar till sommaren. Till semestern. Till vattnet. Till hettan och avkopplingen.
Innan värmen kom igång i år försökte några fantaster att bada, för att det är så skönt. När vattnet var strax över 17 grader stod några människor insmörjda med solkräm i sjöar som nådde dem till midjan med uppdragna axlar, hyperventilerande och entusiastiska över att vara i. De ropar hänfört till de som bestämt sig för att vara på land att det är så skönt att vara i. De doppar huvudet under ytan snabbare än ögat hinner blinka och springer sedan upp på land och talar om att alla andra är fegisar som inte badade i det svalkande vattnet.
Så brukar badsäsongen fortstätta, då vi inte har mycket till sommar i Sverige egentligen. Men i år är det varmt. Det är varmt inne och det är varmt ute. Det är "kräftrödsbränna" varmt.

Detta innebär att saker sker. Glassförsäljningen ökar med 200%. Grillarna tänds och dofter av bränt kött och paprika sprider sig över båstadsområden. Barnen blir dagligen insmörjda med solskyddsfaktor 50 och de gamla sitter helst och mestadels innomhus. Pocketboksverksamheten kommer igång. Tv:n glöms bort. Hösten, vintern och vårens liv stannar upp då vädret är i fokus mer än vanligt. Hur länge ska solen hålla i sig? När kommer regnet? Vad det är varmt! Växterna klarar sig inte. Har ni haft några moln eller regnkurar än i Falun? Inledande repliker som håller samtalen igång på kvällerna.

Sommaren och vädret hyllas som om det vore en religion. Sommarsånger sjungs och spelas. Nattvarden är snappsen, vinet och ölen. Oblaten är vitlöksbrödet. Psalemerna är sommarplågorna. Bönen är bedjandet om att vädret ska hålla i sig. Guden är solen.

Hyllad vare sommaren.

I solen, vattnet och den heliga grönskans namn.

Amen