krakvinkel

Måndagar brukar vanligtvis betyda tristess då de vanliga rutinerna kommer igång igen efter helgens otroligt roliga händelser. Så brukar valsen gå för många av oss. Den här veckan var dock inte en vanlig vecka. Den här måndagen var annorlunda. Jag började en ny kurs på högskolan. Visserligen var det inte på en måndag det hela började, det var en tisdag, men eftersom veckan har varit så pass intensiv som den har varit, och för att det låter ännu mer spektakulärt med att det var just måndagen som var ovanlig beslutar jag mig därför att skriva om att den tråkiga måndagen inte var så tråkig, utan väldigt annorlunda och händelserik.

Dagen började med att vi alla som skulle börja kursen fick komma in i dramasalen som var omgjord till en cirkusmiljö. Lärarna var fantastiskt klädda som cirkusartister. Vi blev indelade i smågrupper, där vi fick göra allt möjligt tillsammans. Vår grupp började med att smeta in varandra i ansiktsmasker. Inte sådana som gör en vacker och mindre rynkig med gurkskivor utanpå ögonlocken. Nej, ansiktsmasker som vanligtvis brukar bäras av barn. Dessa var dock väldigt vackra, så på sätt och vis var de skönhetsbringande masker. Jag blev en tiger.

Under hela dagen skuttsde vi vuxna människor omkring som hästar och elefanter, gick på lina eller jonglerade. Slutklämmen av dagen var dock att vi i min grupp i slutet av dagen  fick i uppgift att vara clowngruppen, och att göra ett framträdande på 10 minuter inför klassen. Jag kan lova er att vi var världens roligast clowner! Och hela klassen blev tillsammans världens bästa cirkus.

När jag nu sitter stilla hemma i min vrå och funderar över den intensiva vecka då jag har fått uppleva massor av saker blir jag road och konfundersam på samma gång. Jag tänker speciellt på den där dagen då vi bar ansiktsmasker, då vi sprang omkring som tokiga apor och elefanter på lärarnas begäran. Visst är det tokigt egentligen, att vuxna människor som inte känner varandra låter och beter sig som djur och lyder lärarens auktoritetiska begäran om att hoppa omkring i rummet samtidigt som man bär på en tiger, kanin eller clownmask. Det är ganska knasigt att vi lyder. Det är knasigt att ingen protisterar eller ifrågasätter. Vi bara gör det. Och det fick mig att fundera på, varför?
 
Det svar jag kan komma fram till på min egen fråga är att vi på något vis faktiskt har det där barnet kvar i oss. Det där barnet som var tvungen att tillslut ge upp leken för at det inte passade in i samhällets normer längre. Jag tror det är därför vi gör det, för att det är befrinade. För att det är kul. För att vi behöver det. Jag tror också att det lever en clown i oss alla. Vare sig den är obehaglig, läskig eller rolig så finns det en liten clown där. Min var tigersminkad med rosa hår, och jag visste faktiskt inte att han fanns i mig. Men det gjorde han.
Genom att läraren beslutar sig för att vi borde springa omkring i rummet som elefanter så blir det allmänt accepterat just då, just i det sammanhaget, just i det rummet och just med de människorna. Det är därför som ingen protesterar. Det är därför som ingen ifrågasätter det. Det är därför som det är så bra.

Jag tror att vi alla kommer hamna i situationer där vi antingen kan välja att befria barnet eller clownen i oss, eller att låta dem vara kvar, inlåsta. Jag tror också att vi alla kan behöva våga ta steget att släppa lös de sidorna hos oss för att påminna oss om att livet kan vara som en lek. Jag kommer att låta barnet och clownen få komma ut ibland under hela mitt liv. Jag tror att jag kommer låta dem komma fram framför allt under denna termin, kanske för att jag läser den kurs jag läser, men kanske också därför att jag i måndags (tisdags) var klassens clown, och det vill jag fortsäta vara ett litet tag till.

Livet är alltför vuxet och komplicerat många gånger. Därför tar jag clownernas och barnens parti, jag för deras talan om rätten och behövligheten om att finnas. Låt dem komma fram ibland och låt dem andas. Med hjälp av dem vågar vi prova saker i livet. Med hjälp av  dem vågar vi bryta rutiner. Med hjälp av dem vågar vi leva. 

När jag marscherar mot mitt mål är det mycket som hinner hända. Först går jag med bestämda, hårda steg. Jag tänker att jag klarar av det, jag kommer att fixa det här. Men ju mer jag närmar mig målet dessto långsammare och mer osäkra blir stegen. 
Jag har väntat på den här dagen i veckor, kanske till och med månader. Jag har varit medveten om att den kommer att komma. Ända känner jag mig inte riktigt redo för den. Dagen innan går jag omkring i min bostad och velar.  
 "Är jag redo?"       "Kommer jag att klara detta?"     "Jag är redo."     "Jag kommer att klara det här."                                                                                                                       "ELLER?"  
Vissa stunder under dagen innan "den stora dagen" vill jag att det redan ska ha hänt, jag längtar efter att det ska vara avklarat. Tankarna snurrar. Runt, runt och kors och tvärs. Tills jag tillslut är så pass utmattad efter att försökt övertala mig själv om att det kommer att gå bra att jag går och lägger mig. Tankekarusellen har stannat. Tills vidare. Jag slappnar av. Jag är på väg att somna. Då sätter den karusellansvariga igång tivolit, tydligen har han bestämt sig för att jobba övertid inatt. Jag kan inte somna. Tankarna snurrar runt, runt och kors och tvärs. Tillslut somnar jag ändå, fast jag misstänker att karusellen ändå går på halvfart under natten i mitt huvud. Jag ska nog anställa en detektiv som får undersöka mitt huvud och gubbarna som arbetar där för att sedan åtgärda nattskiftsproblemet på bästa tänkbara sätt. Det borde jag verkligen göra, nån gång.
 
Jag vaknar långt innan mobilklockan ringer och känner mig mörbultad. Berg- och dal barnan har nog kraschat, för jag känner mig ur balans. Men trots det kommer jag upp på fötter och blir medveten om att "den stora dagen" verkligen existerar. 
Och jag känner mig lugn. "Det kommer att gå bra." Jag äter frukost och ser på klockan. Två timmar kvar. "Det kommer att  gå bra." "ELLER?" JAg får plötsligt panik och irrar omkring i min lilla lägenhet för att hitta någonting som behövs fixas. Jag hittar pennor som behöver sorteras, bra. Blir syselsatt i fem minuter och börjar sedan leta efter något annat. Om jag hade haft förmågan att klättra på väggar hade jag gjort det. Jag tror att jag har förmågan och provar, och faller. 
Dags att klä på sig. Dags att packa. Tänk om jag glömmer någonting? Har jag med mig plånboken? Har jag med mig näsdukar? Har jag med mig en fungerande penna? Bäst att packa väskan igen. Och igen. Och igen. Har jag med mig nycklarna? Bäst att packa om väskan igen. Och igen och igen. Tänk om jag har glömt att sätta på mig byxorna? Är dom på? Ja. Bra. Nu måste jag åka, för det är "den stora dagen". Dagen som verkligen existerar. 

Och så går man in i byggnaden ed snigelsteg. Känner mig kissnödig. Måste gå på toa. Går mot målet. Jag måste nog gå på toa igen. Jag springer in och ut från toaletten som en vindrutetorkare. Fram och tillbaka.  Var skulle jag? Just ja. Aulan. 
Är det bara att gå in? Jag har glömt allt och kommer inte att klara någonting. Trots min oro drar jag ner handtaget med darrande hand och går in. 

Jag frågar någon som ser snäll ut men som inte är så snäll. (Utseendet kan bedra). 
-Det står där ute var du ska sitta, säger personen som ser ut att vara snäll men som inte är så snäll. 
- Jaha säger jag med en dum-blondin och gråtfärdig röst. 
Jag hittar tillslut min plats och sätter mig. 

Efter att instruktioner har givits delas papper ut på borden. Ett i taget, bara för att plåga mig. För att jag ska ska känna av ännu mer adrenalin och bli om ännu mer nervös. Jag får pappret och stavar fel på mitt namn. Jag ser på uppgifterna som ska lösas innom en fem timmars period och känner mig lugnare. Jag kommer att fixa det. Efter att ha klarat de två första, fastnar jag på den tredje och börjar nästan gråta. Jag sitter ändå och kämpar på den omöjliga uppgiften medan jag sliter mitt hår.
Efter en timme och tjugo minuter börjar jag nästan gråta igen för att jag har klarat den. Med mindre hår på skallen och nytt hopp om framtiden tar jag mig tillslut igenom alla uppgifter. Jag har då två timmar kvar innan den angivna tiden är  ute och jag blir genast osäker på om jag har gjort rätt. Jag skulle ju sitta länge med det här, jag skulle inte bli klar fören efter fyra timmar och femtionfem minuter. Det hade jag ju bestämt. Jag måste ha gjort fel.

Jag sitter och kontrollerar om och om igen. Jag lämar in dokumentet och går ut. "Jag klarade det nog."  "eller?"
 Mitt "eller" har blivit mindre, för jag tänker att egentligen går inte världen under om jag inte klarade det. Den här dagen var bara en av alla "stora dagar" som jag kommer möta. Nu är det gjort och jag kunde inte ha gjort det bättre, för jag gjorde mitt bästa, eller?
Jag kunde nog ha gjort på ett annat sätt där eller där. Jag kunde ha suttit uppe på nätterna för att förbereda mig. Men egentligen är det inte värt det, egentligen är jag bra knasig som oroar mig så mycket för ingenting och egentligen var inte det här någon stor dag, utan bara en dum matematiktentamens-dag som säkert många har svarat bättre eller sämre på än vad jag har. Jag behöver inte oroa mig något mer. Jag känner mig lugn och ignorerar tanken på att fler "stora dagar" existerar. Jag är medveten om att jag kommer känna dessa känslor fler gånger, att jag kommer att vara nervös och orolig. Havet är inte alltid lugnt, men för tillfället finns inga stormar i sikte.


   

När det är nytt år hittar människor plötsligt tillbaka till något som kallas tro. Tron på att det finns hopp. Är det inte så? Varje nyårsafton dyker förväntningar upp hos oss alla, förväntningar på att man kan förbättra någonting hos sig själv, bli en bättre människa och förväntningar på att livet kan bli bättre just detta år. Alla har vi lovat dyrt och heligt att vi ska göra någonting, vanligen gå ner i i vikt, sluta röka, bli sundare eller träna mer. Allt för att förbättra det yttre, i alla fall hos kvinnor. (Det här är helt och hållet spekulationer från min sida och bygger inte på något vis på vetenskapliga studier) Även jag är med i denna liga, denna tävling mot mig själv. I år ska jag verkligen gå ner i vikt brukar jag lova när klockan slår tolv och rakterna sprutar åt alla håll. Men, egentligen, varför ska man lova saker som man vet med sig att man egentligen inte kommer klara. Jag vet, man ska inte ställa orimliga krav på sig själv, men det gör jag inte heller. Jag lovar inte att gå ner tjugo kilo. Även om jag lovar att gå ner tre kilo så blir det i alla fall inte så. Varför?

Kanske för att det egenltigen inte spelar så stor roll längre. Det betyder inte så mycket för mig. Om man börjar fundera borde man egentligen lova något som har betydelse, någontling som menar något. Varför lovar till exempel inte fler människor att de ska börja skänka pengar ibland till organistationer som behöver hjälp? Varför lovar vi inte att vi ska investera i ett träd eller skolböcker i länder som behöver dessa? Varför lovar vi inte att vi ska bli trevligare och göra fler goda gärningar, småsaker som betyder någonting för någon annan? Då skulle nyårslöftet betyda något och få mening.

Förväntningarna är höga, om ett bättre liv och ett bättre jag, men för att det ska bli av måste vi göra någonting åt det alldeles själva. Jag kommer antagligen inte bli rik i år heller. Jag kommer antagligen inte på ett mirakulöst sätt få ett drömjobb, en drömbostad eller ett drömyttre. Jag kommer antagligen inte heller lösa världsproblem. 
Som en person sade till mig på nyårsafton, nytt år men samma liv. 
Och det stämmer väl på sätt och vis. Men en sak är annorlunda, Batman bor inte längre mitt emot mig och kommer inte skydda mig från skurkarna  som lurar i natten. Han har flyttat, med sin familj. Jag såg honom och hans familj packa ihop sina saker igår. Kanske blev deras förväntningar om det nya året och den nya drömbostad förverkligad. Spiderman som bodde våningen under Batman flyttade i oktober, den familjen kanske också hittade en bättre plats att leva på. Den platsen är isåfall två hus längre bort. Jag hoppas att Batman bor i närheten han med, så att han kan beskydda mig och så att han kan fortsätta att spela fotboll med sin kompis Spiderman. Som ni kanske förstår är mina beskyddare Batman och Spiderman två glada fyraåringar som glider runt i kvateret. Även om de ännu bara är småpojkar känner jag mig ändå på något vis mer säker när jag vandrar på gatorna och får syn på dessa maskerade krabater.
 
Trots att livet inte ändrar sig markant fast att det är ett nytt år för, finns det ändå ett nytt hopp om att allting kommer att bli till det bättre. Jag har inte avlagt något nyårslöfte i år, då jag idag faktiskt har blivit ett år äldre och ett år visare, vilket gör att jag har kommit till insikten om att jag måste fundera över löften jag lägger så att de blir meningsfulla för mig och för andra. Kanske kommer jag att bidra till mänskligheten på något sätt i år, vi får se. 

Jag önskar mina få men lojala läsare ett gott nytt år. Och till Batman och Spiderman önskar jag en god fortsättning i livet. Till mig själv: grattis på födelsedagen och grattis till att jag fortfarande skirver i denna blogg.