krakvinkel

Enslig gränd. Långsam gång. Mörk himmel. Väg lång. Avskild. Ödslig. Undangömd. Övergiven.  Trång  gata. Snävt  sinne. Massivt regn. Kompakt atmosfär. 

Flickan var där.
Tempus: var inte är.
Flickan är inte där längre. Hon vill inte se tillbaka, det gör ont. Ändå bemästrar nyfikenheten hennes förstånd och hon vrider sig sakta om för att få en glimt över tiden som rann iväg. Hon blir förvånad. Det hon bevittnar är ingenting. Hon varken ser, hör eller minns någonting. Ändå känns det långt ner i magen. Kännslan är kvar, upplevelsen borta. Hon är mycket medveten om var hon har varit, men minns det ändå inte. Hon beskriver det som en tjock intensiv dimma som nu har börjat lätta. Gränden bakom henne kan hon inte längre se. Hon kan röra sig i snabbare takt, kanske för att dimman släpper taget om henne och skingrar sig sakta men säkert från henne. Hon ser en väg. Hon kan skymta en himmel. Hon är inte längre övergiven, den som har hittat henne är hon själv. Gatorna blir allt öppnare och sinnet blir rymligare. Regnet försvann och atmosfären går att andas i igen. Hon andas. Tar djupa, njutfulla andetag. Drar in luft som om hon varit instängd i evighet, aldrig förr känt den ljuva doften av hopp. Hon har hittat sin tro på hoppet om människorna och sig själv igen, åtminstonde lite grann. Hennes svar på frågan hur hon hittade ut är flyktigt. Svävande. Hon vet inte,

Flickans själ lämnade henne för en tid. Den klarade inte av att hantera situationen hon befann sig i. Flickan vaknade, gick, åt med automatiserade rörelser. Men själen kom tillbaka som en räddande ängel när den var redo. Den stred mot dimornas fasta tag och lyckades dra ut robbotflickan tillbaka till sig själv. Med själen anlände också viljan, tron och hoppet i henne. 

När själen inte orkar tar den semester. Den säger "bye bye, på återseende". Människan blir en robbot och det kan inte hjälpas.

När själen har solat klart, vilat och ordnat upp sig själv och lagat de mesta trasiga delarna är den redo att återvända. Stärkt av de erfarenheter den fått och de semesterdrinkar som har runnit genom dess strupe, finner själen mod att ta sig tillbaka. Den sätter på sig riddarrustningen, läser kartan, tar sin flygbiljett,  visar sitt pass och återvänder hem. När själen och kroppen återförenas växer en ny kraft inom dem, en energi obeskrivlig för andra pulserar genom ådrorna och lyckan återkommer.

Flickan är tillbaka. I sin välpolerade riddarrustning kan hon med bestämda steg gå den väg hon vill, med ett paraply i beredskap och en ficklampa i handen. Hon vågar, hon kan. Hon vet att en del vägar hon möter kan vara farofyllda eller ensliga. Hon vet också att om hon hamnar fel, om hon går vilse, ja då har hon i alla fall med sig ett paraply som skydd mot dimma och regn och en ficklampa som kan lysa upp lite av vägen.