krakvinkel

Igår satt jag i min ensamhet i min sjukt stora fotölj och kände mig alldelses sådär lagom liten när telefonen ringde. Det var en kvinna. Hon ringde angående en undersökning och undrade om hon kunde få besvära mig med några frågor. Jag funderade först på att tacka nej som alltid då någon telefonförsäljare eller undersökningsperson ringer. Men igår gjorde jag inte det, jag sade ja. Du får besvära mig med frågor. Du får uppta min dyrbara tid. Frågestunden började och jag överöstes med frågor från en monoton röst. Efter en stund började vi diskutera annat medan de ganska orelevanta frågorna besvarades med alternativ 1-7. Samtalet blev förhållandevis långt, och med tanke på att tiden för många är dyrbar hade samtalet därför verkat absurt för många. Men inte för mig. Min tid är inte dyrbar i den bemärkelsen att jag inte kan ta mig tid att prata med en kvinna som gör sitt jobb. Den är inte heller tillräckligt värdefull för att jag ska snäsa bort hennes vädjan. Min tid är dyrbar då tiden försvinner iväg för att jag behöver uträtta alldeles för många ärenden under en alldeles för kort tid. Men igår när jag satt i min fotölj så gav jag mig tid åt den här kvinnan, åt det här samtalet som faktiskt innebar många erfarenhetsutbyten. Just i det ögonblicket var det nog bara hennes chef som tyckte att tiden var för dyrbar för att kastas bort på att prata om annat än 1-7 alternativsfrågorna. Hur som helst så slog en sak mig när hon hade lagt på telefonluren, eller ja, tryckt på en knapp på tangentbordet för att koppla bort mig från sitt headset. 
Hon hade ursäktat sig och sitt jobb. Hon berättade för mig att hon hade tagit det där jobbet för att det inte fanns några andra att få. Hon skämdes.

Jag började fundera på vad och varför människor skäms och när det börjar? 

I början av veckan besökte jag en liten pojke på lite över två år. Han skäms inte. Han bara gjorde. Jag tror inte han ännu är medveten om begreppet att skämmas, och om han är det så är det nog för att vi i de vuxnas värld har beslutat oss för att vissa saker ska man skämmas för. Dock lade jag inte märke till att han på något sätt skämdes när han gjorde någonting. Han skämdes inte när han satt och förtärde glass och lyckades placera ut mer av glassen i ansiktet än i munnen. Han skämdes inte heller de gånger han ramlade eller då han inte målade innanför ett papper. 

En kompis berättade för mig att hon en dag hade hört ett mycket ovanligt ljud som aldrig förut hade nått hennes öron. Det var en dag då släktingar hade infunnit sig som en tjock massa i  hennes och hennes sambos bostad. Hennes svärmor var inkluderad i den tjocka massan. Från köket fick hon syn på sin svärmor som hade lyckats skingra släkten och ställt sig ensam i hallen. Då kom ljudet. Ljudet av en fis, följt av rodnad på svärmoders strama kinder. Till detta hör då att denna svärmoder är en mycket fin dam som aldrig yttrar sig mer än nödvändigt. Dock visar detta exempel på att även dessa kvinnor skäms.

Jag skulle kunna dra otaliga exempel på när både jag och mina medmänniskor har skämts och generats offentligt och inoffeciellt. Men det hör egentligen inte hit. Det som jag vill framföra är bara några tankar. Varför skäms vi för det vi jobbar med? Varför skäms vi när ljud kommer från vår kropp? Ett barn skulle aldrig skämmas för att denne vill jobba med någonting, småbarn generas inte heller när de fiser eller gör ifrån sig konstiga ljud. 

Att skämas och generas är samhällsbetingat. En del av oss skäms i badhusets omklädningsrum, medan människor i andra kulturer går omkring i stort sett utan kläder. Varför ursäktar vi oss för att vi ser ut, beter oss eller för det vi jobbar med? Jag kan inte påstå att jag på något vis är bättre. Inte alls. Ibland hoppar jag hellre över ett moment i livet istället för att "skämma ut mig". Jag vet inte vad jag ska svara om någon frågar en personlig fråga eller vad jag för tillfället jobbar med. Vi människor skäms över att vi inte har städat eller har råd att göra saker.

Parantes: Trots samhällets perfektionssträvan går ändå vissa unga flickor emot detta, de visar att de vågar skämmas genom att lägga mycket rouge på kinderna för att de ska se rodnande vackra ut. Om man ser det från den vinkeln tycker vi människor alltså att det är vackert att rodna? Detta var en liten parantes från ämnet. Men den visar ändock att vi är motsägelsefulla. Parantes slut.

När jag satt där i min föotölj på kvällen med en bärbar lur i handen funderade jag.  Vi skäms alldeles för mycket. Skäms på oss! Vi borde sluta skämmas. Varför tar vi inte efter våra framtida vuxna, våra små barn och slutar skämmas? Jag röstar för att vi alla ska smeta in våra ansikten i glass och stolt visa upp att vi vågar, kan och vill gå med glass insmetad i fejjan, utan att skämmas. 
  

Enslig gränd. Långsam gång. Mörk himmel. Väg lång. Avskild. Ödslig. Undangömd. Övergiven.  Trång  gata. Snävt  sinne. Massivt regn. Kompakt atmosfär. 

Flickan var där.
Tempus: var inte är.
Flickan är inte där längre. Hon vill inte se tillbaka, det gör ont. Ändå bemästrar nyfikenheten hennes förstånd och hon vrider sig sakta om för att få en glimt över tiden som rann iväg. Hon blir förvånad. Det hon bevittnar är ingenting. Hon varken ser, hör eller minns någonting. Ändå känns det långt ner i magen. Kännslan är kvar, upplevelsen borta. Hon är mycket medveten om var hon har varit, men minns det ändå inte. Hon beskriver det som en tjock intensiv dimma som nu har börjat lätta. Gränden bakom henne kan hon inte längre se. Hon kan röra sig i snabbare takt, kanske för att dimman släpper taget om henne och skingrar sig sakta men säkert från henne. Hon ser en väg. Hon kan skymta en himmel. Hon är inte längre övergiven, den som har hittat henne är hon själv. Gatorna blir allt öppnare och sinnet blir rymligare. Regnet försvann och atmosfären går att andas i igen. Hon andas. Tar djupa, njutfulla andetag. Drar in luft som om hon varit instängd i evighet, aldrig förr känt den ljuva doften av hopp. Hon har hittat sin tro på hoppet om människorna och sig själv igen, åtminstonde lite grann. Hennes svar på frågan hur hon hittade ut är flyktigt. Svävande. Hon vet inte,

Flickans själ lämnade henne för en tid. Den klarade inte av att hantera situationen hon befann sig i. Flickan vaknade, gick, åt med automatiserade rörelser. Men själen kom tillbaka som en räddande ängel när den var redo. Den stred mot dimornas fasta tag och lyckades dra ut robbotflickan tillbaka till sig själv. Med själen anlände också viljan, tron och hoppet i henne. 

När själen inte orkar tar den semester. Den säger "bye bye, på återseende". Människan blir en robbot och det kan inte hjälpas.

När själen har solat klart, vilat och ordnat upp sig själv och lagat de mesta trasiga delarna är den redo att återvända. Stärkt av de erfarenheter den fått och de semesterdrinkar som har runnit genom dess strupe, finner själen mod att ta sig tillbaka. Den sätter på sig riddarrustningen, läser kartan, tar sin flygbiljett,  visar sitt pass och återvänder hem. När själen och kroppen återförenas växer en ny kraft inom dem, en energi obeskrivlig för andra pulserar genom ådrorna och lyckan återkommer.

Flickan är tillbaka. I sin välpolerade riddarrustning kan hon med bestämda steg gå den väg hon vill, med ett paraply i beredskap och en ficklampa i handen. Hon vågar, hon kan. Hon vet att en del vägar hon möter kan vara farofyllda eller ensliga. Hon vet också att om hon hamnar fel, om hon går vilse, ja då har hon i alla fall med sig ett paraply som skydd mot dimma och regn och en ficklampa som kan lysa upp lite av vägen.