Kompassen är trasig och GPS:n navigerar mig inte
Livet är bra underligt. Ena dagen, ena stunden, ena timman, ena minuten eller ena sekunden mår man bra. Nästa gör man inte det. Saker händer, livet är i en ständig rörelse och förändras hela tiden. Man kan aldrig förhindra resan, man kan inte spola tillbaka och börja om. Även om man skulle kunna göra det, är det inte säkert att någonting går att ändra på ändå. Det man däremot kan göra är att ta lärdom av det som har skett. Man kan alltid välja riktning,ta ett beslut, man kan gå åt vänster eller höger vid vägskälet, man kan sträva framåt eller välja att se bakåt. Kloka tankar, kloka ädla tankar. Dom är bara påhittade. För vad gör man när man har hamnat i en återvändsgränd? Då kan man inte gå varken åt höger eller vänster. Man kan inte heller sträva framåt, och om man inte vill titta sig över axeln för att se det förgångna, vad gör man då?
Jag är en positiv människa, det vill jag åtminstonde tro och jag försöker ständigt övertyga mig själv om det. Men ibland händer det saker i ens liv som man inte har räknat med, hur spontan man än är. Hur välplanerad man än är. Kan det vara ödets gudinnor som sitter uppe i ett moln och roar sig åt de dumma människornas olycka? Har begreppet ödets ironi blivit verifierat utan att jag har varit medveten om det?
Det gäller att ta vara på tillfällen, uppleva livet. Det är modernt idag, och många gör det eller åtminstonde försöker eftersträva att göra det, leva. Så även jag. Massor av människor upplever, det är så många som upplever och gör fantastiska erfarenheter, att det inte hinner bli kvar någonting åt dem som inte har pengar, tid eller möjlighet att göra saker idag. Om någon ska ut och resa, har någon redan varit där, om man ska skaffa ett vackert hus, då har någon hunnit göra det innan och dessutom hunnit med att renovera det, om man kommit till insikt om någonting häpnandsväckande, då har någon redan berättat det, och alla som upplever och gör upptäckter berättar så gärna om det, ger tips och råd i all välmening. Men om man inte vill ha det då? Om man inte vill ha tips och råd på vad man ska göra eller hur man ska göra, kan man inte då få slippa det. Jag tror folk (omformulering, en del människor, inte alla) idag är så inne i sig själva, och så rädda för att inte ha hunnit uppleva tillräckligt mycket att man faktiskt inte lyssnar på den som har resan kvar. Spänningen försvinner. Och jag tycker att det absolut inte är något fel med att dela erfarenheter, jag lyssnar så gärna. Men ibland, ibland kan det bli för mycket av det goda.
Det jag vill komma fram till är att ibland vill man själv berätta saker, när man inte längre är så positiv. Ibland behöver man dela eller åtminstonde lämna över en del av det som tynger ens axlar så hårt att man får spänningar i hela nacken och ryggen, men vem lyssnar då? Vem har tid att släppa lite av den tiden man behöver så desperat för att uppleva själv för någon annan? Vem har tid att sträcka ut en hjälpande hand om man själv behöver den?
Jag är mycket väl medveten om att texten idag inte på det minsta vis är positiv, men det är inte heller meningen. För ibland hamnar man där i återvändsgränden. Och det kan vara olika lång väg till den för olika personer. En del hamnar inte i den alls, en del hamnar där ofta. Jag befinner mig där just nu, och vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte göra annat än att gå runt, runt. Jag kanske valde fel väg när en arme av små insekter i krigets anda fick ett övertag och vann mark i min lägenhet. Jag kanske valde fel angripningssätt när jag i anfallet mot det stora företaget var ensam på fronten. Jag vet inte, men ibland är det kört. Ödets gudinnor leker med min lust, motivation, glädje och ork för tillfället. Och det är inte kul. Jag hoppas dom kan med det här med internet och datorer så att dom kan läsa det här och förstå att jag vill att dom ska sluta. Jag hoppas också att dom kan svenska. Annars har jag problem. Annars blir jag nog fast i denna fula skit återvändsgränd under en lång tid till. Och det vill jag inte. Jag vill ha hopp om att det finns lycka för alla.
Slutligen vill jag bara påpeka att om ni ser en förvirrad, utmattad och negativ kvinna i 22 års åldern springa runt i en cirkel som en yr, ynklig liten trasig kompass, som dessutom tror att hon är fast i en återvändsgränd, då kan ni välja att sträcka ut en hjälpande hand, eller att gå åt det andra hållet. Ni kan också välja att gå fram och börja prata om era fantastiska resor och upplvelser som ni precis har kommit hem ifrån. Valet är ert, men jag tror bestämt att den väg man väljer leder till hur livet blir, för vägarna påverkar vare sig man vill eller inte. Vare sig man har en karta, GPS eller något annat smart kan det hända saker som gör att livet tar en annan rikting. Och det kanske inte alltid är så dumt. Men ibland, ibland önskar man att den där GPS:n kunde navigera en ut från återvändsgränden.
Jag är en positiv människa, det vill jag åtminstonde tro och jag försöker ständigt övertyga mig själv om det. Men ibland händer det saker i ens liv som man inte har räknat med, hur spontan man än är. Hur välplanerad man än är. Kan det vara ödets gudinnor som sitter uppe i ett moln och roar sig åt de dumma människornas olycka? Har begreppet ödets ironi blivit verifierat utan att jag har varit medveten om det?
Det gäller att ta vara på tillfällen, uppleva livet. Det är modernt idag, och många gör det eller åtminstonde försöker eftersträva att göra det, leva. Så även jag. Massor av människor upplever, det är så många som upplever och gör fantastiska erfarenheter, att det inte hinner bli kvar någonting åt dem som inte har pengar, tid eller möjlighet att göra saker idag. Om någon ska ut och resa, har någon redan varit där, om man ska skaffa ett vackert hus, då har någon hunnit göra det innan och dessutom hunnit med att renovera det, om man kommit till insikt om någonting häpnandsväckande, då har någon redan berättat det, och alla som upplever och gör upptäckter berättar så gärna om det, ger tips och råd i all välmening. Men om man inte vill ha det då? Om man inte vill ha tips och råd på vad man ska göra eller hur man ska göra, kan man inte då få slippa det. Jag tror folk (omformulering, en del människor, inte alla) idag är så inne i sig själva, och så rädda för att inte ha hunnit uppleva tillräckligt mycket att man faktiskt inte lyssnar på den som har resan kvar. Spänningen försvinner. Och jag tycker att det absolut inte är något fel med att dela erfarenheter, jag lyssnar så gärna. Men ibland, ibland kan det bli för mycket av det goda.
Det jag vill komma fram till är att ibland vill man själv berätta saker, när man inte längre är så positiv. Ibland behöver man dela eller åtminstonde lämna över en del av det som tynger ens axlar så hårt att man får spänningar i hela nacken och ryggen, men vem lyssnar då? Vem har tid att släppa lite av den tiden man behöver så desperat för att uppleva själv för någon annan? Vem har tid att sträcka ut en hjälpande hand om man själv behöver den?
Jag är mycket väl medveten om att texten idag inte på det minsta vis är positiv, men det är inte heller meningen. För ibland hamnar man där i återvändsgränden. Och det kan vara olika lång väg till den för olika personer. En del hamnar inte i den alls, en del hamnar där ofta. Jag befinner mig där just nu, och vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte göra annat än att gå runt, runt. Jag kanske valde fel väg när en arme av små insekter i krigets anda fick ett övertag och vann mark i min lägenhet. Jag kanske valde fel angripningssätt när jag i anfallet mot det stora företaget var ensam på fronten. Jag vet inte, men ibland är det kört. Ödets gudinnor leker med min lust, motivation, glädje och ork för tillfället. Och det är inte kul. Jag hoppas dom kan med det här med internet och datorer så att dom kan läsa det här och förstå att jag vill att dom ska sluta. Jag hoppas också att dom kan svenska. Annars har jag problem. Annars blir jag nog fast i denna fula skit återvändsgränd under en lång tid till. Och det vill jag inte. Jag vill ha hopp om att det finns lycka för alla.
Slutligen vill jag bara påpeka att om ni ser en förvirrad, utmattad och negativ kvinna i 22 års åldern springa runt i en cirkel som en yr, ynklig liten trasig kompass, som dessutom tror att hon är fast i en återvändsgränd, då kan ni välja att sträcka ut en hjälpande hand, eller att gå åt det andra hållet. Ni kan också välja att gå fram och börja prata om era fantastiska resor och upplvelser som ni precis har kommit hem ifrån. Valet är ert, men jag tror bestämt att den väg man väljer leder till hur livet blir, för vägarna påverkar vare sig man vill eller inte. Vare sig man har en karta, GPS eller något annat smart kan det hända saker som gör att livet tar en annan rikting. Och det kanske inte alltid är så dumt. Men ibland, ibland önskar man att den där GPS:n kunde navigera en ut från återvändsgränden.
