Rudolf tar knäcken på alla och mandeln är aggressiverande
Karin: på oss alla.
I Sunes Jul, julkalender från år 1991tog Rudolf (inte Rudolf med den röda mulen) knäcken på alla. Julen framkallar en hel del känslor, men kanske framförallt stress hos många. Julstress, till och med ett ord har tagits fram för denna symtom som de flsta människor i Sverige som firar jul verkar drabbas av. Antagligen av olika saker. Hela året lever vi i godan ro, tills plötsligt, då kommer högtiden som alla barn längtat så oerhört efter. Ingen verkar vara förberedd, inte så mycket som man borde i alla fall.
Stressen kommer inte med en gång. Det tar tid. Första advent är stillsam och mysig, massor av ljus tänds när mörkret faller över oss. Jag tror att stressen smyger sig på oss när vi minst anar och det börjar med att man trallar julmelodier och gläds åt att inhandla mat, men när man står där på affären förbittras man ganska snabbt när man inser att inte bara skinkan är slut, utan också köttfärsen, eller grötriset. Och så står man där i en oändlig kö och trampar något irriterad med en halvfull vagn och frågar sig själv varför man inte handlade tidigare, varför affären inte har satt in extra personal till kassorna eller varför gubben framför en är så girig så att han har lagt i två skinkor i son korg och inte delar med sig.
Sen ska man köpa alla dessa julklappar. Man går på stan och försöker hitta presenter åt kusinens mans systers son. Eller mormor eller brorsan eller alla andra som inte heller har sagt vad dom önskar sig. "Du behöver inte köpa något". Det är den eviga kommentaren som bemöter en i telefonen när man frågar vad folk vill ha. Man kanske inte heller behöver köpa någonting? Men innerst inne är vi egocentriska och har ett litet ha-begär. Vad skulle stora tjocka släkten säga om man kom tomhänt på julafton? Skulle alla fortfarande stå fast vid att de ingenting ville ha och att jag ingenting behövde köpa? Frestande tanke....
Okej så man köper litehalvdanna julklappar till alla 17 stycken och så är man pank. I alla fall om man är student. Man är någorlunda nöjd över alla inköp och stolt över att man faktiskt lyckades få tag i den där skinkan efter att ha gått omkring i fem butiker. Men så händer det något dagen innan dopparedagen när man har dukat upp pepparkakor och glögg på köksbordet så kommer man på att man inte har köpt någonting till fastern som inte skulle komma men som kommer ändå efter mammas ansträngningar om övertalning. Man hittar på en provisorisk julklapp och slår in den med olika restpapper och problemet är löst.
Tillslut sitter man där i soffan och myser med glögg i handen och är något bitter över att man har blivit nötallergisk, då han där brevid utbrister " mandlen är aggressiverande!"
Varför då? frågar jag.
Han svarar "därför att man inte vet om mandeln är hård eller mjuk, kan den inte bestämma sig, den är alltid mitt emellan och det går inte!"
Som sagt det finns en hel del känslor kring jul. Mycket kommer fram, speciellt stress då man ska fira med dem man egentligen aldrig umgås med. Många sitter i en bil större delen av julafton för att pendla mellan olika firanden och släktingar. En del är panka en del är glada, en del äter för mycket gröt och godis, en del dricker för mycket, en del dricker för lite. Julen påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Därför är jag glad över att jag i år faktiskt köpte julklapparna långt i förväg, att jag är pank inför den kommande rean så att jag inte köper en massa onödiga saker som jag aldrig kommer att använda, att jag är nötallergisk sen fyra veckor tillbaka så att jag inte behöver fundera över om mandlen är mjuk eller hård, att jag inte har mer än 17 personer att köpa julklappar till, att jag blir bjuden på mat och kan skippa att leta efter skinkan och irriteras över den giriga gubben framför mig i kön i år, att jag har tagit mig tid att fira jul i förväg med min lilla bonusfamilj i Falun som består av min bästa vän, hennes sambo och två katter, och att jag har investerat i en Sunes Jul dvd och kan titta på när Rudolf tar knäcken på dem alla.
God jul till alla mina tre läsare.
Sport i en tuggummibubbla
Idag var jag på träning, vilket jag oftast är på onsdagskvällar. Nej jag tränar inte i något lag eller i någon idrott. Jag varken spelar eller är intresserad av sport i huvud taget. Om någon förklarar gårdagens match och hur spännande det var när en spelare gjorde ditt eller datt, eller när någon är lycklig över att en idrottsstjärna slog rekord i slalom, så förstår jag i stort sätt inte ett smack. Jag erkänner! Jag kan inte sport. Och det är det som dagens ämne ska handla om, min O-fascination över sport. För när jag var där idag, på min gympa och hoppade för glatta livet så svetten rann, kroppen kändes tung och benen stelnade så började jag titta runt om i salen på alla människor som också går dit varje onsdag. Jag lade speciellt märke till en vältränad kvinna i 45-årsåldern,som alltid tuggar tuggummi. Hon tuggar sitt tuggummi frenetiskt och blåser ständigt bubblor som är så stora att hela salen med dess innehåll får plats inuti. Varför gör hon det? Vill hon visa att det är en enkel match att gå dit? Vill hon visa att hon är överlägsen oss andra? Eller gillar hon bara att tugga tuggummi? Hon går dit på grund av en orsak, frågan är vilken det är? Tanken slog mig då, alla går inte dit av samma anldening som jag.
En del av av dem som tillhör samma gympagrupp är där för att jobbet har betalat det, och fruarna antagligen tycker att de små söta gubbarna där behöver röra på fläsket lite grann.
En del är där för att gå ner i vikt.
En del av dem är gamla idrottsmän och vill behålla sin fysik.
En del är där för att avreagera sig.
En del är där för att de är beroende.
En del är där för att de borde vara beroende.
En del är där för att det är roligt.
Jag är där för att jag ska må bra.
Som ni förstår finns det en hel del anledningar till att gå dit, det finns säkerligen hundra eller tusen fler orsaker till att gå dit än det jag berört, men de motiv jag har nämnt är grundade i ren tjuvlyssningsfakta. Ja, jag har tjuvlysnat, ja jag har tjuvtittat på hur folk beter sig, jag medger det och står för det.
Hur som helst ledde denna tanke till nästa, nämligen mäns och kvinnors stora passion för sport i alla former och slag. Det slutar inte med att media ständigt tar upp poängställningar och nyheter om detta, nej begäret fortsätter, ordinära tv-program ställs in, förstasidor på tidningar är belamrade med sport, sport och åter sport.
På jobbet är det ett utmärkt samtalsämne att ta till om tystnaden blir alltför uppenbar, och jag håller med det är ett bra samtalsämne om man kan det, förstår det och bryr sig om det. Men jag som inte kan det, förstår det inte eller bryr mig om det? Vad ska jag säga?
Jag vet att jag inte är ensam, men jag tillhör trots allt en minoritet av ointresserade människor. Missförstå mig inte, ni sportnördar få gärna fortsätta prata om detta om ni vill, men tala gärna om poängen för mig. Ta fotboll som exempel, vuxna män och kvinnor sparkar och följer efter en liten boll med livet som insats, för vaddå? Jo för att få in den lilla bollen i ett mål. Jag vet ju hur det slutar, det är alltid någon som förlorar, det är alltid någon som vinner. Fascinerade. Interlektframkallande....Så vad ska man göra när man står där och samtalet sport kommer upp. Ska man stå där och vara tyst och därmed få en stämpel av att vara blyg, tillbakadragen och tråkig? Eller ska man låtsas vara intresserad och verka bry sig och låtsas om som om man är med i "spelet", sanorlikheten över att det kommer gå bra är inte stor, man gör antagligen bort sig när man hittar på ett namn på en spelare eller position.
Denna fascination klänger sig fast hos många människor och sprider sig över landet som en sekt, men det kanske inte är något fel med det, jag har bara missat poängen. Människor dras till idrott och aktivitet, jag går på gympa av en orsak, andra personer av en annan. Flera frågor hänger kvar i luften, varför denna hänförelse över sport? Varför glädjas eller sörja över olika reslutat? Eftersom jag inte kan, är intresserad eller bryr mig om sport tycker jag att den mest intressanta frågan kvarstår, Varför tuggar den vältränade 45-åriga kvinnan alltid tuggummi, och varför blåser hon bubblor? Hon kanske liksom jag tillhör minoriteten av ointresserade människor som inte tror på sport som en religion. Hon kanske är sjukt trött på att ständigt prata om, läsa om och se på sport. Hon kanske därför dyker upp varje onsdag och kämpar med att blåsa luftblåsor som är så stora att hon kan gömma sporten i dem?
Eller så kanske det inte är hennes tanke.
Men om det är tuggummi-tuggande kvinnans plan att göra så, tycker jag att den är realistisk och helt klart genomförbar.
Låt mig presentera Herr gentleman, Herr skitstövel och Mister soffpotatis.
När jag promenerade i vinterlandskapets kalla natt med fötterna istuckna i ett par alldeles för kalla skor för årstiden, hade jag sällskap med en man från ett utdöende släkte, han kallas Herr gentleman. Han är ett levande bevis på att det har och fortfarande existerar gentlemen runtom i världen, åtminstonde i Dalarna. Hur kan man då urskilja en gentleman från resten av mänsklighetens maskulina massa?
Jo, en gentleman kan uppföra sig, föra konversationer, drar ut stolen för sin bordsdam när hon ska sätta sig, bjuder upp till dans, är artig och trevlig och följer henne till dörren, eller till bilen. Han klär sig dessutom väl, exempelvis i kostym. Jag lovar, det finns åtminstonde en gentleman kvar på jorden, och han är stationerad i Dalarna. Jag är fortfarande något chokerad över hans existens. Det var en uppfriskande och trevlig upplevelse att få spendera tid med dig i all välmening, tack Herr gentleman.
I kontrast till Herr gentleman har vi Herr skitstövel och däremellan finns det ett spektrum med ett varierat utbud av män. Det är ett alltför stort mångfald av olika män för att jag ska kunna beskriva alla i detalj, jag kan inte heller påstå att jag ännu har mött alla, eller ens kommer att hinna med att träffa alla under en livstid. Dock kan jag beskriva kortfattat vad som katigoriserar Herr skitstövel. Emellertid finns denna man i flera olika upplagor, men generellt sätt är Herr skitstövel motsatsen till Herr gentleman. Herr skitstövel är inte social, han kan inte eller vill inte föra ett samtal. Han följer inte med sin dam någonstans. Han är otrevlig och dansar inte. Han är säkerligen inte heller välklädd. En mildare variation av denna herre kallas Mister soffpotatis, vilken möjligtvis kan vara trevlig men för lat för att hitta på saker. Han ligger eller sitter helst ner större delen av dygnet och vill helst att kvinnan ska ta hand om allting. Dessa män som är längst ner på skalan rekomenderar jag starkt att man ska undvika.
Jag vet att det kan vara svårare att avstå från dessa Herrar och Mistrar än vad man tror. Varför?
Jo, därför att dessa Herrar och Mistrar utger sig för att vara gentlemen eller närmare den kategorin än sin egen i början av en relation. Detta kan göra att man blir förrvirrad, rent av blind för den successiva förändringen. Men den dag man kan se klart igen, den dag man inte längre är förvirrad och vilsen, då bör man springa så fort man kan och lämna skiten bakom första bästa lycktstolpe.
En annan dosering för problemet som Doktor kråkvinkel ordinerar till klarsynta kvinnor är: var inte snäll, det hjälper varken er, Mister soffpotatis eller Herr skitstövel. Förlåt inte dessa skitstövlar och soffpotatisar alltför lätt, även om myset efter att man har blivit sams igen består av en underbar känsla, för denna känsla består ungefär lika länge som det tar för en man att bli upphetsad, det vill säga två sekunder. Och vad är två sekunder jämfört med de resterande
86398 sekunder som återstår av dygnet?
Med dagens bloggande vill jag inte på något sätt visa förakt mot män i allmänhet, för jag tycker bra om majoriteten av män. Jag vill bara påvisa att det finns mångfalld, och att man inte behöver leva i en dålig relation. Jag vet att ingen är perfekt, av alla kvinnor i världen finns det liksom med männen olika kategorier. Men idag handlar det om männen.
Jag vet att det finns värre män än de jag har beskrivit och att det finns fler lösningar än dem jag har nämnt. Jag menar självklart inte att man ska springa eller vara hård mot männen på en gång. MEN när ingenting hjälper, hur mycket energi man använder sig av för att det ska bli bättre, eller hur mycket man än anpassar sig själv för att tillfredställa dessa män, spring då för sjutton. Ta ett steg närmre framtidens lycka och le lite grann, för det finns åtminstonde en gentleman kvar i Dalarna, och förhoppningsvis fler än så.
Nyhetsuppläsning
Det här är nyheterna.
Dalapolisen efterlyser idag en gaffeltjuv som innom en två -veckors period har slagit till under fem tillfällen. Brotten har innom samma läromedelsinstitut under alla brottstillfällen i en matsal. Polischefen går idag ut i media för att nå allmänheten då de betracktar brotten som mycket allvarliga.
Herr Blåcops, som är ansvarig för utredningen kometerar: Vi ser mycket allvarligt på detta, då vi har trott att Dalarnas län är ett tryggt område med hederliga människor. Att detta har hänt är fruktansvärt och vi har nu satt in alla våra resurser för att hitta tjuven. Efter att ha förhört personalen ett flertal gånger misstänker vi att det handlar om en och samma gärningsman, som i det här fallet är en ung kvinna, som alltså stjäl gafflar. Signalementet är blond kvinna, ca 175 lång, 21 år gammal och studerande. Vi behöver allmänheten för att få in mer upplysningar och eventuella vittnesmål.
Nyhetsuppläsare: Vi har sänt ut vår reporter som idag har intervjuat allmänheten angående brottsfallet.
Reporter: Du studerar idag på Högskolan där brotten vid ett antal tillfällen har existerat, känner du dig rädd?
Person som svarar: Nej.
Reporter: Nähä...hmm.... vad tror du att det inträffade kan få för följder?
Samma person som svarar: Ja det är ju tråkigt att det här kan hända, tyvärr fattas det nu fem gafflar i matsalen, vilket gör att när de sista fem som ska äta där, endast har fem knivar att fördela mellan sig. Det är inte lätt att äta med kniv.
Reporter: Tack, åter till dig nyhetsuppläsare.
Nyhetsuppläsare: Tack reporter. Vi har precis fått in ett anonymt samtal, som enligt polis verkar vara äkta från inte någon mindre än tjuven.
Samtalet uppspelas, tjuven: Jag erkänner brottet, jag har vid ett antal tillfällen glömt att ta med gaffel tillsammans med min matlåda, vilket har gjort att jag smygit mig in i matsalen, där jag har tagit en gaffel, stoppat in den i tröjärmen, gått därifrån och ätit min lunch. Jag har alla gafflarna hemma hos mig, diskade och klara för att återlämnas. Jag kommer att lämna tillbaka stöldgodset, den dag jag kommer ihåg detta.
Nyhetsuppläsare: Efter detta bröts samtalet, och poliskåren står nu förvånade och förväntansfulla. De fortsätter dock att vädja till er att kontakta dem för fler upplysningar. Vem är denna tjuv, och varför är hon så glömsk? Jag heter Nyhetsuppläsare, hör oss igen nästa gång.
Godmorgon, god förmiddag, god middag, god eftermiddag, godkväll, god natt och god dag.
Slajmuttömningen har börjat
En tanke som ploppade i mitt huvud- som alltid går som en maskin utan avstängningsknapp var: vad sjutton ska jag skriva om? En anledning till att jag från och med idag skriver här är just det, mitt maskineri är alltid igång. Men vad min blogg ska handla mer specifikt om får tiden utvisa...Jag frågade min påstridiga vän, som egentligen inte är påstidig, men nyfiken på vad jag har att säga, vad alla skriver om i sinna bloggar. Hon svarade: Vad som helst! Man kan skriva om precis vad som helst! Varefter hon började visa mig olika exempel, som bevisade hennes påstående. Man kan skriva om vad som helst.
Efter att jag har tittat runt lite i olika bloggar, och därmed gjort lite efterforskning kom jag fram till en sak. Man måste ha en flashig och cool sida för att passa in, och för att prestera bra, för att folk att läsa. Men det slutar inte där, man ska helst ha en bild och ett namn som människor dras till. Men det är klart, det är ju om man vill att bloggen ska bli läst. Jag vet inte om jag vill att folk ska läsa vad jag skriver. Tro inte att jag är negativ nu, för det är jag inte, men jag funderar än så länge, som jag brukar. För jag brukar tänka och fundera, mycket. Jag är nog faktiskt positivt inställd till att börja blogga, det är bra för då kommer lite slajm av osagda tankar komma ut. Då kanske mekanismen av tankerundgångar så småning om kommer att tillverka en avstängningsknapp i huvudet, vem vet?
Som ni kanske märker är jag en extrem nybörjare av att blogga, och att lässa bloggar, och att veta vad en bloggare är, skriver, fungerar och står för. Detta trots att jag är 21 år, regelbunden internetanvändare som läser och analyserar en hel del. Men det är strunt samma att jag inte är bekant med bloggar, för man kan ju faktiskt skriva om vad man vill. Och mina fingrar vill skriva. Dom rör sig över tangentbordet så bokstäverna snart suddas ut, jag har nog en hel del slajm som vill bli tryckt i bokstäver.
Jag vill avslutningsvis hälsa alla välkommna till min blogg, krakvinkel, som egentligen ska vara "kråkvinkel". Jag vill också säga grattis till mig själv, för att jag idag, en söndagkväll med blaskig snö nedanför balkongen beslutat mig för att stanna innomhus i min lilla, trånga men dock varma vrå där jag äntligen skrivit och avslutat mitt första inlägg i min blogg.
