krakvinkel

När jag marscherar mot mitt mål är det mycket som hinner hända. Först går jag med bestämda, hårda steg. Jag tänker att jag klarar av det, jag kommer att fixa det här. Men ju mer jag närmar mig målet dessto långsammare och mer osäkra blir stegen. 
Jag har väntat på den här dagen i veckor, kanske till och med månader. Jag har varit medveten om att den kommer att komma. Ända känner jag mig inte riktigt redo för den. Dagen innan går jag omkring i min bostad och velar.  
 "Är jag redo?"       "Kommer jag att klara detta?"     "Jag är redo."     "Jag kommer att klara det här."                                                                                                                       "ELLER?"  
Vissa stunder under dagen innan "den stora dagen" vill jag att det redan ska ha hänt, jag längtar efter att det ska vara avklarat. Tankarna snurrar. Runt, runt och kors och tvärs. Tills jag tillslut är så pass utmattad efter att försökt övertala mig själv om att det kommer att gå bra att jag går och lägger mig. Tankekarusellen har stannat. Tills vidare. Jag slappnar av. Jag är på väg att somna. Då sätter den karusellansvariga igång tivolit, tydligen har han bestämt sig för att jobba övertid inatt. Jag kan inte somna. Tankarna snurrar runt, runt och kors och tvärs. Tillslut somnar jag ändå, fast jag misstänker att karusellen ändå går på halvfart under natten i mitt huvud. Jag ska nog anställa en detektiv som får undersöka mitt huvud och gubbarna som arbetar där för att sedan åtgärda nattskiftsproblemet på bästa tänkbara sätt. Det borde jag verkligen göra, nån gång.
 
Jag vaknar långt innan mobilklockan ringer och känner mig mörbultad. Berg- och dal barnan har nog kraschat, för jag känner mig ur balans. Men trots det kommer jag upp på fötter och blir medveten om att "den stora dagen" verkligen existerar. 
Och jag känner mig lugn. "Det kommer att gå bra." Jag äter frukost och ser på klockan. Två timmar kvar. "Det kommer att  gå bra." "ELLER?" JAg får plötsligt panik och irrar omkring i min lilla lägenhet för att hitta någonting som behövs fixas. Jag hittar pennor som behöver sorteras, bra. Blir syselsatt i fem minuter och börjar sedan leta efter något annat. Om jag hade haft förmågan att klättra på väggar hade jag gjort det. Jag tror att jag har förmågan och provar, och faller. 
Dags att klä på sig. Dags att packa. Tänk om jag glömmer någonting? Har jag med mig plånboken? Har jag med mig näsdukar? Har jag med mig en fungerande penna? Bäst att packa väskan igen. Och igen. Och igen. Har jag med mig nycklarna? Bäst att packa om väskan igen. Och igen och igen. Tänk om jag har glömt att sätta på mig byxorna? Är dom på? Ja. Bra. Nu måste jag åka, för det är "den stora dagen". Dagen som verkligen existerar. 

Och så går man in i byggnaden ed snigelsteg. Känner mig kissnödig. Måste gå på toa. Går mot målet. Jag måste nog gå på toa igen. Jag springer in och ut från toaletten som en vindrutetorkare. Fram och tillbaka.  Var skulle jag? Just ja. Aulan. 
Är det bara att gå in? Jag har glömt allt och kommer inte att klara någonting. Trots min oro drar jag ner handtaget med darrande hand och går in. 

Jag frågar någon som ser snäll ut men som inte är så snäll. (Utseendet kan bedra). 
-Det står där ute var du ska sitta, säger personen som ser ut att vara snäll men som inte är så snäll. 
- Jaha säger jag med en dum-blondin och gråtfärdig röst. 
Jag hittar tillslut min plats och sätter mig. 

Efter att instruktioner har givits delas papper ut på borden. Ett i taget, bara för att plåga mig. För att jag ska ska känna av ännu mer adrenalin och bli om ännu mer nervös. Jag får pappret och stavar fel på mitt namn. Jag ser på uppgifterna som ska lösas innom en fem timmars period och känner mig lugnare. Jag kommer att fixa det. Efter att ha klarat de två första, fastnar jag på den tredje och börjar nästan gråta. Jag sitter ändå och kämpar på den omöjliga uppgiften medan jag sliter mitt hår.
Efter en timme och tjugo minuter börjar jag nästan gråta igen för att jag har klarat den. Med mindre hår på skallen och nytt hopp om framtiden tar jag mig tillslut igenom alla uppgifter. Jag har då två timmar kvar innan den angivna tiden är  ute och jag blir genast osäker på om jag har gjort rätt. Jag skulle ju sitta länge med det här, jag skulle inte bli klar fören efter fyra timmar och femtionfem minuter. Det hade jag ju bestämt. Jag måste ha gjort fel.

Jag sitter och kontrollerar om och om igen. Jag lämar in dokumentet och går ut. "Jag klarade det nog."  "eller?"
 Mitt "eller" har blivit mindre, för jag tänker att egentligen går inte världen under om jag inte klarade det. Den här dagen var bara en av alla "stora dagar" som jag kommer möta. Nu är det gjort och jag kunde inte ha gjort det bättre, för jag gjorde mitt bästa, eller?
Jag kunde nog ha gjort på ett annat sätt där eller där. Jag kunde ha suttit uppe på nätterna för att förbereda mig. Men egentligen är det inte värt det, egentligen är jag bra knasig som oroar mig så mycket för ingenting och egentligen var inte det här någon stor dag, utan bara en dum matematiktentamens-dag som säkert många har svarat bättre eller sämre på än vad jag har. Jag behöver inte oroa mig något mer. Jag känner mig lugn och ignorerar tanken på att fler "stora dagar" existerar. Jag är medveten om att jag kommer känna dessa känslor fler gånger, att jag kommer att vara nervös och orolig. Havet är inte alltid lugnt, men för tillfället finns inga stormar i sikte.


   

När det är nytt år hittar människor plötsligt tillbaka till något som kallas tro. Tron på att det finns hopp. Är det inte så? Varje nyårsafton dyker förväntningar upp hos oss alla, förväntningar på att man kan förbättra någonting hos sig själv, bli en bättre människa och förväntningar på att livet kan bli bättre just detta år. Alla har vi lovat dyrt och heligt att vi ska göra någonting, vanligen gå ner i i vikt, sluta röka, bli sundare eller träna mer. Allt för att förbättra det yttre, i alla fall hos kvinnor. (Det här är helt och hållet spekulationer från min sida och bygger inte på något vis på vetenskapliga studier) Även jag är med i denna liga, denna tävling mot mig själv. I år ska jag verkligen gå ner i vikt brukar jag lova när klockan slår tolv och rakterna sprutar åt alla håll. Men, egentligen, varför ska man lova saker som man vet med sig att man egentligen inte kommer klara. Jag vet, man ska inte ställa orimliga krav på sig själv, men det gör jag inte heller. Jag lovar inte att gå ner tjugo kilo. Även om jag lovar att gå ner tre kilo så blir det i alla fall inte så. Varför?

Kanske för att det egenltigen inte spelar så stor roll längre. Det betyder inte så mycket för mig. Om man börjar fundera borde man egentligen lova något som har betydelse, någontling som menar något. Varför lovar till exempel inte fler människor att de ska börja skänka pengar ibland till organistationer som behöver hjälp? Varför lovar vi inte att vi ska investera i ett träd eller skolböcker i länder som behöver dessa? Varför lovar vi inte att vi ska bli trevligare och göra fler goda gärningar, småsaker som betyder någonting för någon annan? Då skulle nyårslöftet betyda något och få mening.

Förväntningarna är höga, om ett bättre liv och ett bättre jag, men för att det ska bli av måste vi göra någonting åt det alldeles själva. Jag kommer antagligen inte bli rik i år heller. Jag kommer antagligen inte på ett mirakulöst sätt få ett drömjobb, en drömbostad eller ett drömyttre. Jag kommer antagligen inte heller lösa världsproblem. 
Som en person sade till mig på nyårsafton, nytt år men samma liv. 
Och det stämmer väl på sätt och vis. Men en sak är annorlunda, Batman bor inte längre mitt emot mig och kommer inte skydda mig från skurkarna  som lurar i natten. Han har flyttat, med sin familj. Jag såg honom och hans familj packa ihop sina saker igår. Kanske blev deras förväntningar om det nya året och den nya drömbostad förverkligad. Spiderman som bodde våningen under Batman flyttade i oktober, den familjen kanske också hittade en bättre plats att leva på. Den platsen är isåfall två hus längre bort. Jag hoppas att Batman bor i närheten han med, så att han kan beskydda mig och så att han kan fortsätta att spela fotboll med sin kompis Spiderman. Som ni kanske förstår är mina beskyddare Batman och Spiderman två glada fyraåringar som glider runt i kvateret. Även om de ännu bara är småpojkar känner jag mig ändå på något vis mer säker när jag vandrar på gatorna och får syn på dessa maskerade krabater.
 
Trots att livet inte ändrar sig markant fast att det är ett nytt år för, finns det ändå ett nytt hopp om att allting kommer att bli till det bättre. Jag har inte avlagt något nyårslöfte i år, då jag idag faktiskt har blivit ett år äldre och ett år visare, vilket gör att jag har kommit till insikten om att jag måste fundera över löften jag lägger så att de blir meningsfulla för mig och för andra. Kanske kommer jag att bidra till mänskligheten på något sätt i år, vi får se. 

Jag önskar mina få men lojala läsare ett gott nytt år. Och till Batman och Spiderman önskar jag en god fortsättning i livet. Till mig själv: grattis på födelsedagen och grattis till att jag fortfarande skirver i denna blogg.
  
   

Idag var jag på träning, vilket jag oftast är på onsdagskvällar. Nej jag tränar inte i något lag eller i någon idrott. Jag varken spelar eller är intresserad av sport i huvud taget. Om någon förklarar gårdagens match och hur spännande det var när en spelare gjorde ditt eller datt, eller när någon är lycklig över att en idrottsstjärna slog rekord i slalom, så förstår jag i stort sätt inte ett smack. Jag erkänner! Jag kan inte sport. Och det är det som dagens ämne ska handla om, min O-fascination över sport. För när jag var där idag, på min gympa och hoppade för glatta livet så svetten rann, kroppen kändes tung och benen stelnade så började jag titta runt om i salen på alla människor som också går dit varje onsdag. Jag lade speciellt märke till en vältränad kvinna i 45-årsåldern,som alltid tuggar tuggummi. Hon tuggar sitt tuggummi frenetiskt och blåser ständigt bubblor som är så stora  att hela salen med dess innehåll får plats inuti. Varför gör hon det? Vill hon visa att det är en enkel match att gå dit? Vill hon visa att hon är överlägsen oss andra? Eller gillar hon bara att tugga tuggummi? Hon går dit på grund av en orsak, frågan är vilken det är? Tanken slog mig då, alla går inte dit av samma anldening som jag.

En del av av dem som tillhör samma gympagrupp är där för att jobbet har betalat det, och fruarna antagligen tycker att de små söta gubbarna där behöver röra på fläsket lite grann.
En del är där för att gå ner i vikt.
En del av dem är gamla idrottsmän och vill behålla sin fysik.
En del är där för att avreagera sig.
En del är där för att de är beroende.
En del är där för att de borde vara beroende.
En del är där för att det är roligt.
Jag är där för att jag ska må bra.

Som ni förstår finns det en hel del anledningar till att gå dit, det finns säkerligen hundra eller tusen fler orsaker till att gå dit än det jag berört, men de motiv jag har nämnt är grundade i ren tjuvlyssningsfakta. Ja, jag har tjuvlysnat, ja jag har tjuvtittat på hur folk beter sig, jag medger det och står för det.
 Hur som helst ledde denna tanke till nästa, nämligen mäns och kvinnors stora passion för sport i alla former och slag. Det slutar inte med att media ständigt tar upp poängställningar och nyheter om detta, nej begäret fortsätter, ordinära tv-program ställs in, förstasidor på tidningar är belamrade med sport, sport och åter sport.  
På jobbet är det ett utmärkt samtalsämne att ta till om tystnaden blir alltför uppenbar, och jag håller med det är ett bra samtalsämne om man kan det, förstår det och bryr sig om det. Men jag som inte kan det, förstår det inte eller bryr mig om det? Vad ska jag säga?

Jag vet att jag inte är ensam, men jag tillhör trots allt en minoritet av ointresserade människor. Missförstå mig inte, ni sportnördar få gärna fortsätta prata om detta om ni vill, men tala gärna om poängen för mig. Ta fotboll som exempel, vuxna män och kvinnor sparkar och följer efter en liten boll med livet som insats, för vaddå? Jo för att få in den lilla bollen i ett mål. Jag vet ju hur det slutar, det är alltid någon som förlorar, det är alltid någon som vinner. Fascinerade. Interlektframkallande....Så vad ska man göra när man står där och samtalet sport kommer upp. Ska man stå där och vara tyst och därmed få en stämpel av att vara blyg, tillbakadragen och tråkig? Eller ska man låtsas vara intresserad och verka bry sig och låtsas om som om man är med i "spelet", sanorlikheten över att det kommer gå bra är inte stor, man gör antagligen bort sig när man hittar på ett namn på en spelare eller position.

Denna fascination klänger sig fast hos många människor och sprider sig över landet som en sekt, men det kanske inte är något fel med det, jag har bara missat poängen. Människor dras till idrott och aktivitet, jag går på gympa av en orsak, andra personer av en annan. Flera frågor hänger kvar i luften, varför denna hänförelse över sport? Varför glädjas eller sörja över olika reslutat? Eftersom jag inte kan, är intresserad eller bryr mig om sport tycker jag att den mest intressanta frågan kvarstår, Varför tuggar den vältränade 45-åriga kvinnan alltid tuggummi, och varför blåser hon bubblor? Hon kanske liksom jag tillhör minoriteten av ointresserade människor som inte tror på sport som en religion. Hon kanske är sjukt trött på att ständigt prata om, läsa om och se på sport. Hon kanske därför dyker upp varje onsdag och kämpar med att blåsa luftblåsor som är så stora att hon kan gömma sporten i dem?
Eller så kanske det inte är hennes tanke.
Men om det är tuggummi-tuggande kvinnans plan att göra så, tycker jag att den är realistisk och helt klart genomförbar.

När jag promenerade i vinterlandskapets kalla natt med fötterna istuckna i ett par alldeles för kalla skor för årstiden, hade jag sällskap med en man från ett utdöende släkte, han kallas Herr gentleman. Han är ett levande bevis på att det har och fortfarande existerar gentlemen runtom i  världen, åtminstonde i Dalarna. Hur kan man då urskilja en gentleman från resten av mänsklighetens maskulina massa?
Jo, en gentleman kan uppföra sig, föra konversationer, drar ut stolen för sin bordsdam när hon ska sätta sig, bjuder upp till dans, är artig och trevlig och följer henne till dörren, eller till bilen. Han klär sig dessutom väl, exempelvis i kostym. Jag lovar, det finns åtminstonde en gentleman kvar på jorden, och han är stationerad i Dalarna. Jag är fortfarande något chokerad över hans existens. Det var en uppfriskande och trevlig upplevelse att få spendera tid med dig i all välmening, tack Herr gentleman.

I kontrast till Herr gentleman har vi Herr skitstövel och däremellan finns det ett spektrum med ett varierat utbud av män. Det är ett alltför stort mångfald av olika män för att jag ska kunna beskriva alla i detalj, jag kan inte heller påstå att jag ännu har mött alla, eller ens kommer att hinna med att träffa alla under en livstid. Dock kan jag beskriva kortfattat vad som katigoriserar Herr skitstövel. Emellertid finns denna man i flera olika upplagor, men generellt sätt är Herr skitstövel motsatsen till Herr gentleman. Herr skitstövel är inte social, han kan inte eller vill inte föra ett samtal. Han följer inte med sin dam någonstans. Han är otrevlig och dansar inte. Han är säkerligen inte heller välklädd. En mildare variation av denna herre kallas Mister soffpotatis, vilken möjligtvis kan vara trevlig men för lat för att hitta på saker. Han ligger eller sitter helst ner större delen av dygnet och vill helst att kvinnan ska ta hand om allting. Dessa män som är längst ner på skalan rekomenderar jag starkt att man ska undvika. 

Jag vet att det kan vara svårare att avstå från dessa Herrar och Mistrar än vad man tror. Varför?
Jo, därför att dessa Herrar och Mistrar  utger sig för att vara gentlemen eller närmare den kategorin än sin egen i början av en relation. Detta kan göra att man blir förrvirrad, rent av blind för den successiva förändringen. Men den dag man kan se klart igen, den dag man inte längre är förvirrad och vilsen, då bör man springa så fort man kan och lämna skiten bakom första bästa lycktstolpe.
En annan dosering för problemet som Doktor kråkvinkel ordinerar till klarsynta kvinnor är: var inte snäll, det hjälper varken er, Mister soffpotatis eller Herr skitstövel. Förlåt inte dessa skitstövlar och soffpotatisar alltför lätt, även om myset efter att man har blivit sams igen består av en underbar känsla, för denna känsla består ungefär lika länge som det tar för en man att bli upphetsad, det vill säga två sekunder. Och vad är två sekunder jämfört med de resterande
86398 sekunder som återstår av dygnet?

Med dagens bloggande vill jag inte på något sätt visa förakt mot män i allmänhet, för jag tycker bra om majoriteten av män. Jag vill bara påvisa att det finns mångfalld, och att man inte behöver leva i en dålig relation. Jag vet att ingen är perfekt, av alla kvinnor i världen finns det liksom med männen olika kategorier. Men idag handlar det om männen.

Jag vet att det finns värre män än de jag har beskrivit och att det finns fler lösningar än dem jag har nämnt. Jag menar självklart inte att man ska springa eller vara hård mot männen på en gång. MEN när ingenting hjälper, hur mycket energi man använder sig av för att det ska bli bättre, eller hur mycket man än anpassar sig själv för att tillfredställa dessa män, spring då för sjutton. Ta ett steg närmre framtidens lycka och le lite grann, för det finns åtminstonde en gentleman kvar i Dalarna, och förhoppningsvis fler än så.