krakvinkel

Rudolf: i år tar jag knäcken.
Karin: på oss alla.

I Sunes Jul, julkalender från år 1991tog Rudolf (inte Rudolf med den röda mulen) knäcken på alla. Julen framkallar en hel del känslor, men kanske framförallt stress hos många. Julstress, till och med ett ord har tagits fram för denna symtom som de flsta människor i Sverige som firar jul verkar drabbas av. Antagligen av olika saker. Hela året lever vi i godan ro, tills plötsligt, då  kommer högtiden som alla barn längtat så oerhört efter. Ingen verkar vara förberedd, inte så mycket som man borde i alla fall.

Stressen kommer inte med en gång. Det tar tid. Första advent är stillsam och mysig, massor av ljus tänds när mörkret faller  över oss. Jag tror att stressen smyger sig på oss när vi minst anar och det börjar med att man trallar julmelodier och gläds åt att inhandla mat, men när man står där på affären förbittras man ganska snabbt när man inser att inte bara skinkan är slut, utan också köttfärsen, eller grötriset.  Och så står man där i en oändlig kö och trampar något irriterad med en halvfull vagn och frågar sig själv varför man inte handlade tidigare, varför affären inte har satt in extra personal till kassorna eller varför gubben framför en är så girig så att han har lagt i två skinkor i son korg och inte delar med sig.

Sen ska man köpa alla dessa julklappar. Man går på stan och försöker hitta presenter åt kusinens mans systers son. Eller mormor eller brorsan eller alla andra som inte heller har sagt vad dom önskar sig. "Du behöver inte köpa något". Det är den eviga kommentaren som bemöter en i telefonen när man frågar vad folk vill ha. Man kanske inte heller behöver köpa någonting? Men innerst inne är vi egocentriska och har ett litet ha-begär. Vad skulle stora tjocka släkten säga om man kom tomhänt på julafton? Skulle alla fortfarande stå fast vid att de ingenting ville ha och att jag ingenting behövde köpa? Frestande tanke....

Okej så man köper litehalvdanna julklappar till alla 17 stycken och så är man pank. I alla fall om man är student. Man är någorlunda nöjd över alla inköp och stolt över att man faktiskt lyckades få tag i den där skinkan efter att ha gått omkring i fem butiker. Men så händer det något dagen innan dopparedagen när man har dukat upp pepparkakor och glögg på köksbordet så kommer man på att man inte har köpt någonting till fastern som inte skulle komma men som kommer ändå efter mammas ansträngningar om övertalning. Man hittar på en provisorisk julklapp och slår in den med olika restpapper och problemet är löst. 

Tillslut sitter man där i soffan och myser med glögg i handen och är något bitter över att man har blivit nötallergisk, då han där brevid utbrister " mandlen är aggressiverande!"
Varför då? frågar jag.
 Han svarar "därför att man inte vet om mandeln är hård eller mjuk, kan den inte bestämma sig, den är alltid mitt emellan och det går inte!"
Som sagt det finns en hel del känslor kring jul. Mycket kommer fram, speciellt stress då man ska fira med dem man egentligen aldrig umgås med. Många sitter i en bil större delen av julafton för att pendla mellan olika firanden och släktingar. En del är panka en del är glada, en del äter för mycket gröt och godis, en del dricker för mycket, en del dricker för lite. Julen påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Därför är jag glad över att jag i år faktiskt köpte julklapparna långt i förväg, att jag är pank inför den kommande rean så att jag inte köper en massa onödiga saker som jag aldrig kommer att använda, att jag är nötallergisk sen fyra veckor tillbaka så att jag inte behöver fundera över om mandlen är mjuk eller hård, att jag inte har mer än 17 personer att köpa julklappar till, att jag blir bjuden på mat och kan skippa att leta efter skinkan och irriteras över den giriga gubben framför mig i kön i år, att jag har tagit mig tid att fira jul i förväg med min lilla bonusfamilj i Falun som består av min bästa vän, hennes sambo och två katter, och att jag har investerat  i en Sunes Jul dvd och kan titta på när Rudolf tar knäcken på dem alla.
God jul till alla mina tre läsare.