krakvinkel

När jag marscherar mot mitt mål är det mycket som hinner hända. Först går jag med bestämda, hårda steg. Jag tänker att jag klarar av det, jag kommer att fixa det här. Men ju mer jag närmar mig målet dessto långsammare och mer osäkra blir stegen. 
Jag har väntat på den här dagen i veckor, kanske till och med månader. Jag har varit medveten om att den kommer att komma. Ända känner jag mig inte riktigt redo för den. Dagen innan går jag omkring i min bostad och velar.  
 "Är jag redo?"       "Kommer jag att klara detta?"     "Jag är redo."     "Jag kommer att klara det här."                                                                                                                       "ELLER?"  
Vissa stunder under dagen innan "den stora dagen" vill jag att det redan ska ha hänt, jag längtar efter att det ska vara avklarat. Tankarna snurrar. Runt, runt och kors och tvärs. Tills jag tillslut är så pass utmattad efter att försökt övertala mig själv om att det kommer att gå bra att jag går och lägger mig. Tankekarusellen har stannat. Tills vidare. Jag slappnar av. Jag är på väg att somna. Då sätter den karusellansvariga igång tivolit, tydligen har han bestämt sig för att jobba övertid inatt. Jag kan inte somna. Tankarna snurrar runt, runt och kors och tvärs. Tillslut somnar jag ändå, fast jag misstänker att karusellen ändå går på halvfart under natten i mitt huvud. Jag ska nog anställa en detektiv som får undersöka mitt huvud och gubbarna som arbetar där för att sedan åtgärda nattskiftsproblemet på bästa tänkbara sätt. Det borde jag verkligen göra, nån gång.
 
Jag vaknar långt innan mobilklockan ringer och känner mig mörbultad. Berg- och dal barnan har nog kraschat, för jag känner mig ur balans. Men trots det kommer jag upp på fötter och blir medveten om att "den stora dagen" verkligen existerar. 
Och jag känner mig lugn. "Det kommer att gå bra." Jag äter frukost och ser på klockan. Två timmar kvar. "Det kommer att  gå bra." "ELLER?" JAg får plötsligt panik och irrar omkring i min lilla lägenhet för att hitta någonting som behövs fixas. Jag hittar pennor som behöver sorteras, bra. Blir syselsatt i fem minuter och börjar sedan leta efter något annat. Om jag hade haft förmågan att klättra på väggar hade jag gjort det. Jag tror att jag har förmågan och provar, och faller. 
Dags att klä på sig. Dags att packa. Tänk om jag glömmer någonting? Har jag med mig plånboken? Har jag med mig näsdukar? Har jag med mig en fungerande penna? Bäst att packa väskan igen. Och igen. Och igen. Har jag med mig nycklarna? Bäst att packa om väskan igen. Och igen och igen. Tänk om jag har glömt att sätta på mig byxorna? Är dom på? Ja. Bra. Nu måste jag åka, för det är "den stora dagen". Dagen som verkligen existerar. 

Och så går man in i byggnaden ed snigelsteg. Känner mig kissnödig. Måste gå på toa. Går mot målet. Jag måste nog gå på toa igen. Jag springer in och ut från toaletten som en vindrutetorkare. Fram och tillbaka.  Var skulle jag? Just ja. Aulan. 
Är det bara att gå in? Jag har glömt allt och kommer inte att klara någonting. Trots min oro drar jag ner handtaget med darrande hand och går in. 

Jag frågar någon som ser snäll ut men som inte är så snäll. (Utseendet kan bedra). 
-Det står där ute var du ska sitta, säger personen som ser ut att vara snäll men som inte är så snäll. 
- Jaha säger jag med en dum-blondin och gråtfärdig röst. 
Jag hittar tillslut min plats och sätter mig. 

Efter att instruktioner har givits delas papper ut på borden. Ett i taget, bara för att plåga mig. För att jag ska ska känna av ännu mer adrenalin och bli om ännu mer nervös. Jag får pappret och stavar fel på mitt namn. Jag ser på uppgifterna som ska lösas innom en fem timmars period och känner mig lugnare. Jag kommer att fixa det. Efter att ha klarat de två första, fastnar jag på den tredje och börjar nästan gråta. Jag sitter ändå och kämpar på den omöjliga uppgiften medan jag sliter mitt hår.
Efter en timme och tjugo minuter börjar jag nästan gråta igen för att jag har klarat den. Med mindre hår på skallen och nytt hopp om framtiden tar jag mig tillslut igenom alla uppgifter. Jag har då två timmar kvar innan den angivna tiden är  ute och jag blir genast osäker på om jag har gjort rätt. Jag skulle ju sitta länge med det här, jag skulle inte bli klar fören efter fyra timmar och femtionfem minuter. Det hade jag ju bestämt. Jag måste ha gjort fel.

Jag sitter och kontrollerar om och om igen. Jag lämar in dokumentet och går ut. "Jag klarade det nog."  "eller?"
 Mitt "eller" har blivit mindre, för jag tänker att egentligen går inte världen under om jag inte klarade det. Den här dagen var bara en av alla "stora dagar" som jag kommer möta. Nu är det gjort och jag kunde inte ha gjort det bättre, för jag gjorde mitt bästa, eller?
Jag kunde nog ha gjort på ett annat sätt där eller där. Jag kunde ha suttit uppe på nätterna för att förbereda mig. Men egentligen är det inte värt det, egentligen är jag bra knasig som oroar mig så mycket för ingenting och egentligen var inte det här någon stor dag, utan bara en dum matematiktentamens-dag som säkert många har svarat bättre eller sämre på än vad jag har. Jag behöver inte oroa mig något mer. Jag känner mig lugn och ignorerar tanken på att fler "stora dagar" existerar. Jag är medveten om att jag kommer känna dessa känslor fler gånger, att jag kommer att vara nervös och orolig. Havet är inte alltid lugnt, men för tillfället finns inga stormar i sikte.