Låt clownen i dig andas
Måndagar brukar vanligtvis betyda tristess då de vanliga rutinerna kommer igång igen efter helgens otroligt roliga händelser. Så brukar valsen gå för många av oss. Den här veckan var dock inte en vanlig vecka. Den här måndagen var annorlunda. Jag började en ny kurs på högskolan. Visserligen var det inte på en måndag det hela började, det var en tisdag, men eftersom veckan har varit så pass intensiv som den har varit, och för att det låter ännu mer spektakulärt med att det var just måndagen som var ovanlig beslutar jag mig därför att skriva om att den tråkiga måndagen inte var så tråkig, utan väldigt annorlunda och händelserik.
Dagen började med att vi alla som skulle börja kursen fick komma in i dramasalen som var omgjord till en cirkusmiljö. Lärarna var fantastiskt klädda som cirkusartister. Vi blev indelade i smågrupper, där vi fick göra allt möjligt tillsammans. Vår grupp började med att smeta in varandra i ansiktsmasker. Inte sådana som gör en vacker och mindre rynkig med gurkskivor utanpå ögonlocken. Nej, ansiktsmasker som vanligtvis brukar bäras av barn. Dessa var dock väldigt vackra, så på sätt och vis var de skönhetsbringande masker. Jag blev en tiger.
Under hela dagen skuttsde vi vuxna människor omkring som hästar och elefanter, gick på lina eller jonglerade. Slutklämmen av dagen var dock att vi i min grupp i slutet av dagen fick i uppgift att vara clowngruppen, och att göra ett framträdande på 10 minuter inför klassen. Jag kan lova er att vi var världens roligast clowner! Och hela klassen blev tillsammans världens bästa cirkus.
När jag nu sitter stilla hemma i min vrå och funderar över den intensiva vecka då jag har fått uppleva massor av saker blir jag road och konfundersam på samma gång. Jag tänker speciellt på den där dagen då vi bar ansiktsmasker, då vi sprang omkring som tokiga apor och elefanter på lärarnas begäran. Visst är det tokigt egentligen, att vuxna människor som inte känner varandra låter och beter sig som djur och lyder lärarens auktoritetiska begäran om att hoppa omkring i rummet samtidigt som man bär på en tiger, kanin eller clownmask. Det är ganska knasigt att vi lyder. Det är knasigt att ingen protisterar eller ifrågasätter. Vi bara gör det. Och det fick mig att fundera på, varför?
Det svar jag kan komma fram till på min egen fråga är att vi på något vis faktiskt har det där barnet kvar i oss. Det där barnet som var tvungen att tillslut ge upp leken för at det inte passade in i samhällets normer längre. Jag tror det är därför vi gör det, för att det är befrinade. För att det är kul. För att vi behöver det. Jag tror också att det lever en clown i oss alla. Vare sig den är obehaglig, läskig eller rolig så finns det en liten clown där. Min var tigersminkad med rosa hår, och jag visste faktiskt inte att han fanns i mig. Men det gjorde han.
Genom att läraren beslutar sig för att vi borde springa omkring i rummet som elefanter så blir det allmänt accepterat just då, just i det sammanhaget, just i det rummet och just med de människorna. Det är därför som ingen protesterar. Det är därför som ingen ifrågasätter det. Det är därför som det är så bra.
Jag tror att vi alla kommer hamna i situationer där vi antingen kan välja att befria barnet eller clownen i oss, eller att låta dem vara kvar, inlåsta. Jag tror också att vi alla kan behöva våga ta steget att släppa lös de sidorna hos oss för att påminna oss om att livet kan vara som en lek. Jag kommer att låta barnet och clownen få komma ut ibland under hela mitt liv. Jag tror att jag kommer låta dem komma fram framför allt under denna termin, kanske för att jag läser den kurs jag läser, men kanske också därför att jag i måndags (tisdags) var klassens clown, och det vill jag fortsäta vara ett litet tag till.
Livet är alltför vuxet och komplicerat många gånger. Därför tar jag clownernas och barnens parti, jag för deras talan om rätten och behövligheten om att finnas. Låt dem komma fram ibland och låt dem andas. Med hjälp av dem vågar vi prova saker i livet. Med hjälp av dem vågar vi bryta rutiner. Med hjälp av dem vågar vi leva.
